Torsdagkvällens konsert med Östgötamusiken bjöd på ett varierat och underhållande program. Ouvertyren till operetten Läderlappen blev en ljus inledning med nyanserad tolkning av Emil Eliasson.
Programmets mest spektakulära inslag var cellokonserten av Friedrich Gulda. Ett verk som blandar musikstilar på ett omtumlande sätt. Den är ett capriccio, alltså en musikalisk lek eller show. Gulda har låtit vad som helst som fallit honom in, blandas i en uppsluppen soppa.
Det ställer krav på solisten. Tanja Tetzlaff tog sig an det bisarra verket med virtuos kraft.
Rockmusiken i början hade bra tryck och sväng. Cello fungerar bra till rock. Här fanns också ett tätt komp med trumset, gitarr och kontrabas. Sedan var det plötsligt en glad visa och lite Mozartdrag.
Det finaste partiet i konserten är en lång solokadens, där cellon stannar upp i en klagande sång. Men med allt det galna runtomkring var det svårt att finna allvaret i musiken.
Schuberts ofullbordade symfoni i två satser är ju en del av den tidiga romantikens vemod varvat med enkla melodimotiv. Ett fragment ur skapargeniets kortlivade flöde. Men att höra detta kända stycke i arrangemang för blås stämde inte riktigt i mina öron. Klangen kändes oren och det blev lite tungt. Det fanns dock fina avsnitt med lyrisk känsla i den lugna andra satsen.
Avslutande Danser från Galanta var det mest intressanta. Ungraren Kodaly, känd för att ha utforskat folkmusiken och låtit den färga hans kompositioner, har här skapat en dansant fest som både kändes välbekant och exotisk.
Slagcittran cimbalom gav speciell klangfärg och klarinetter dominerade solospelet med skarpa toner i folkmusikstil. Om det sedan är slovakiskt, ungerskt eller rumänskt är svårt att slå fast. Musik underkastar sig inte nationella anspråk.