Minns ni "E.T"? Ett litet mästerverk om den unge Elliot som lever utan pappa men med mamma och lillasyster och får en alldeles speciell relation med en utomjording. Det här är ungefär samma sak. Fast den cyklande Elliot är utbytt mot den cyklande Pia, och hennes nya oväntade vän är en snöman, yetin Yoko.
Yoko, som är en mycket klok och godhjärtat yeti med magiska förmågor, har blivit förd från sitt hem i Himalaya och hotas av onda djurjägare och uppstoppare i den lilla tyska stad som blivit den oönskade slutdestinationen. Pia tar sig an Yoko och får till slut slåss med sitt samvete, hon vill inte förlora sin i princip enda vän trots att det är uppenbart att Yoko inte mår bra så långt bort från snö och kyla. Precis som för E.T är det alltså av högsta vikt att Yoko får åka hem. Men missförstå inte nu. Den här historien är producerad helt utan Steven Spielbergs känsla för känsla.
"Yoko" är som dragen genom ett filter av käck tysk tv-reklam, där färgglada ungar ler gulligt till tonerna av fräsig "hiphop" och där man gör sitt bästa för att inte känna på djupet ens när det handlar om sorg över en avliden pappa.
Ett försonande drag är att hjältinnan är just en omesig tjej och att det trots allt glimtvis strömmar lite hjärta genom hennes familj, där alla försöker leva vidare efter en stor förlust.
Det ska också sägas att själva yetin Yoko är mycket gullig. Som ett vitt och snöälskande kärleksbarn till Yoda och Gizmo är hen designad för att gå rakt in i hjärtat på alla barn i publiken och det var också precis vad som hände hos den unga församlingen på pressvisningen. (TT Spektra)