Då var det äntligen dags. Efter två och ett halvt år som recensent på Corren delar jag ut min första femma. Det är ett betyg som sparas in i det sista, som ska finnas redo när begreppet filmupplevelse får en ny definition och samvetet inte tillåter något annat betyg. Så känns det efter att ha sett "Blood diamond".
Handlingen, skådespeleriet och allt annat är så intensivt och genomträngande att jag känner mig fullständigt känslomässigt dränerad efteråt. För mig som är van vid en trygg värld utan barnsoldater, urskillningslöst mördande, flyktingläger och rebeller är det som att få en smäll i ansiktet när grymheterna som pågår i delar av Afrika uppenbaras på vita duken.
Som bakgrund till historien finns de inbördes konflikter som rasade i Sierra Leone under 90-talet. I början av filmen får vi en kort inblick i ett G8-möte där man säger att så fort rikedomar hittas i Afrika leder det till kaos och dödande.
Det är precis vad som pågår i Sierra Leone där soldater och rebeller skjuter varandra och oskyldiga runtomkring. Alla är redo att trampa över lik för att ta kontroll över landets diamantfält. Ädelstenarna kallas passande "blodsdiamanter".
Mitt i upplösningstillståndet möter vi en fiskare, en diamantsmugglare och en journalist som av olika skäl försöker ta sig genom landet. Handlingen har så många fartfyllda svängar och så många lager att jag omöjligt kan göra den rättvisa.
Istället säger jag bara att filmen är otroligt hänförande med sin hisnande thrillerhistoria placerad mitt i en realistisk och skrämmande värld.
Budskapet att vi borde uppmärksamma var diamanten på vigselringen kommer ifrån går förhoppningsvis inte förlorat för någon.
Karin Larsson