Som att läppja på ett glas rosé

”Sagor, insåg hon. Hon hade alltid varit svag för dem. Och för ett lyckligt slut där allting knöts ihop precis som en söt rosett i en flickas hår.”

Clare äger en bokhandel i den lilla staden Boons-boro. Hon bor granne med tre bröder och en mamma som bygger nytt liv i ett gammalt 1700-talshus och låter det förvandlas till hotell.

Kring dessa personer tar nu sagan plats. För här ska det bli ett lyckligt slut. Nora Roberts har under 20 år bestått svenska läsare med en mängd Harlequin- och feelgoodromaner. ”Värdshuset”, som är första delen i en trilogi, har inga andra ambitioner. Men det har jag inga problem med. Det finns något djupt sympatiskt med en välskriven feelgood-roman. Det är, som en klient på min mottagning uttryckte det, som att dricka rosévin en sommarkväll.

Varma relationer utvecklas, fast utan svartsjuka, övergivenhetsångest eller gräl. Det gnabbas, men alltid med glimten i ögat. Vin dricks på eftermiddag och kvällar, dock utan att någon dricker för mycket. Det finns visserligen ett spöke i 1700-talshuset och det blivande hotellet. Men även hon är välvillig och doftar kaprifol. Så skönt att för ett ögonblick få bädda in sig i detta paradis. Vi behöver det. Lyckliga slut, storsinta människor och trygga relationer. För också vi kan varasådana, i varje fall korta stunder.

Det finns en orm i detta paradis. Den odrägligt rike och narcissistiske Sam som vill lägga vantarna på Clare. Men honom gör människor, spöken och hundar snart gemensam sak mot.

Nej, jag är inte ironisk. Jag njuter av den här boken. Om vi ska tro att liv och relationer kan bli bra, behöver vi ibland också läsa om det som är och förblir gott.