Man vill ju tycka om allt som görs på Östgöteatern i Linköping, vår egen teater, en av landets största regionteatrar som spelar både i Norrköping och Linköping. Det är fest i luften runt den fina bakelsen till teaterbyggnad vid Vasavägen när det är teaterkväll. Oftast fullspikat. Abonnemangen går som smör i Linköping, bättre här än i Norrköping faktiskt.
I söndags var det säsongsfinal med sista föreställningen av "Gin & bitter lemon".
Men när jag nu ser tillbaka på spelåret och tänker på de fyra uppsättningarna jag sett, och som ingått i abonnemanget, så väcker de inga starka känslor. Och det är illa.
Jag förstår att det finns en röd tråd i pjäsvalen, att det handlar om Marknaden, girighet och vår tid.
Det började med "Final" från 1885, "ett relationsdrama med spel om kärlek och pengar" enligt programmet. Jodå, det var bankdirektören med de stora glammiga festerna och så brakade den falska fasaden. Lite referenser till modern bankkris här och var. Men vad sa det här mig? kände jag. Och tydligen en del andra som diskret försvann i pausen, såg jag i bänkraderna på balkongen.
Sen kom "Farliga förbindelser", ett kostymdrama efter en 1700-talsroman. Svek, erotik, fantastiska dräkter. Men vad sa det här mig? kände jag igen.
Tredje pjäsen blev säsongens höjdpunkt, "Enron", en pjäs om den största konkursen i USA:s historia. Välspelat och med massor av fakta om det skandalomsusade energibolaget som kollapsade i början av 2000-talet. Jag kände mig kanske mer upplyst än gripen efteråt.
Sist kom "Gin & bitter lemon", en "komediklassiker" av Alan Ayckbourn från 1972. Och visst skrattade folk åt de tre stackars paren som träffas tre julaftnar i rad. Allt blir värre och värre, mer och mer tragiskt, och dialogen är bitvis vass. Men vad sa det här mig? kände jag igen.
Jag rackar verkligen inte ner på något av de många proffsen på Östgötateatern, men jag undrar över repertoaren. Under det här spelåret var det egentligen ingen pjäs som högg tag, höll mig i sitt grymma grepp och skakade om innan den släppte mig igen, ingen pjäs som jag ville diskutera med vännerna i timmar, inga människoöden som fick mitt hjärta att stanna, inget nytt sätt att berätta en historia som ställde allt på huvudet.
Häromkvällen ringde min son, andfådd, han och kompisen var på Uppsala stadsteater och såg deras "Fursten" om Jan Stenbeck. Nu ringde han i pausen och ville fråga om några personer i pjäsen. Jag har svårt att se att studenter i Linköping (om de skulle gå på Östgötateatern) som sett "Final" eller "Farlig förbindelse" ringer någon för att diskutera pjäsen redan i pausen.
Men det är så det borde vara, även om det förstås är enormt svårt. Inte minst om även yngre publik ska hitta dit.
*
PS. I Norrköping spelar Östgötateatern just nu "Hamlet", en uppsättning som fick en översvallande recension i SvD i onsdags. Härligt. Men jag tror inte den kommer till Linköping. Nästa spelår blir det också musikal igen ("Familjen Addams") en genre som Östgötateatern brukar vara bra på.