Hobbykonstnärer kan också känna ett behov av att få lufta sina verk i offentlighetens ljus. Det kan jag förstå. I såna sammanhang kan man se resultaten av sina ansträngningar ”med nya ögon”. Där utsätts de för bedömning, både av upphovspersonen och av andra. Ryggdunkningar och berömmande ord hör till. Och även om det inte kan uteslutas att de senare är något sockrade, har de ändå betydelse för det fortsatta arbetet. Så ibland måste hobby- och fritidskonstnärer beredas tillfälle att dansa på de tiljor som vanligtvis intas av mer etablerade aktörer.
Som oftast vid den här typen av utställningar, löper också här ett sökande som en röd tråd genom kollektionerna. Att nå ett läge där en bild kan uppfattas som genuint sann, är en uppgift för de särskilt utvalda. Det är långt ifrån alltid man kan förvänta sig den sortens positiva sensationer, ens hos proffsen. Men de som tycker att vägen i sig är mödan värd, har redan kommit en bra bit.
De tolv som här har tagit chansen att presentera egna verk för en publik är alla medlemmar i Saabs Konstförening. Bland många andra som är med och bland anställda har det funnits ett tryck på att få uppleva den här typen av medlemsutställningar. Därför har styrelsen tillsatt en kommitté för att i framtiden genomföra såna evenemang.
De flesta som deltar ligger på en jämförbar nivå. Jag väljer att nämna ett par av de som utmärker sig lite extra. Bo Mellqvist har valt ut ett par inglasade akrylmålningar som kunde visas i många sammanhang. Ulrike Graebers egensinnigt komponerade urtavlor sticker ut. Keramikerna Jonas Källman och Susanne Hill har närmat sig lerans komplexa generositet med öppna sinnen.