Fem kvadratiska målningar hänger tätt tillsammans på Christina Ruthgers vägg. De är helt olika, men har så mycket gemensamt att de kan gälla för ett enda verk. Även om de utan vidare skulle klara av soloframträdanden, tjänar de en del på det här arrangemanget.
Sobert matta färger gör att en målning som utgörs av en grön fläck mot grå bakgrund ter sig påfallande vacker. I ett par verk har Ruthger valt att skildra detaljer, som en barnhand som håller i ett hopprep eller en vinklad, muskulös arm i blå skjortärm. På det här viset åstadkommer hon en betoning av ögonblick och rörelse.
Tre mindre, grå målningar föreställer munnar, alla med drag av beslutsamhet. Munnarna är slutna, kapabla till mer än en betraktare någonsin hinner fantisera ihop. En av dem är mer läppar än mun, vilket understryker det mångfasetterade hos alla tre
Kaj Johansson visar två akrylmålningar och fyra fotografier. De senare är präntade på akvarellpapper, vilket skänker en speciell dignitet åt hela montaget. Pregnanta gråtoner och mjuk svärta verkar stimulerande på det konstmässiga.
En av bilderna visar två kastade gummihandskar. Fingrarna pekar ut valmöjligheter, rekommenderar ianspråktagande och tilltro. I en annan bild har Johansson fotograferat in genom ett fönster och använt sig av den bakifrån kommande speglingen för att vitalisera kompositionen.
Ett foto är taget genom en transparent plastduk. Verkligheten antar då en ny skepnad, inte minst med hjälp av den stråleffekt blixten åstadkommer.
De båda målningarna är utförda i brunmurriga färgtoner och är av en art som inte föreställer annat än sig själva. Det räcker ofta långt. De här har ett något svåråtkomligt, lätt destruktivt drag över sig, vilket förstärks av färgsättningen. Samtidigt alstrar det svåråtkomliga en suggestiv känsla, som i sin tur frigör en utmaning. Här, som i många jämförbara fall, innebär just det ett avgörande inslag i rätt riktning.