Snygg och välspelad thriller

Foto: Alexandra Aristarhova Fotograf

Kultur och Nöje2012-09-28 09:36

Stockholm, mörk decemberkväll. En förortsfamilj knivmördas och tonårssonen, det enda vittnet, hamnar i koma. En äldre syster är spårlöst försvunnen. Polisen misstänker att någon försöker utplåna hela familjen och Joona Linna (Tobias Zilliacus), som leder utredningen, fruktar att systern blir mördarens nästa offer.

Linna tar i sin desperation till ett ovanligt grepp. Mitt i natten ringer han in en hypnotisör (Mikael Persbrandt), som lyckas få kontakt med pojkens undermedvetna. Detta för dock inte gåtan närmare sin lösning, i stället dras hypnotisören - och hans familj - in i denna blodiga historia.

Lars Keplers psykologiska thriller "Hypnotisören" har sålt 600 000 exemplar. Så det var fullständigt givet att boken skulle filmatiseras. Att Lasse Hallström efter 25 år i Hollywood åter skulle filma i Sverige var mer oväntat. Men det är en regissör som kan sin sak, även om han knappast är djärv eller nyskapande.

Filmen är spännande, om än inte gastkramande. Den är snygg, nästan lika snygg som "Låt den rätte komma in". Framför allt bjuder den på riktigt bra skådespeleri.

Familjers sönderfall är temat. Barn som tas ifrån sina föräldrar. Äktenskap som spricker. Hypnotisören Erik Maria Bark och hans hustru Simone (Lena Olin) glider allt mer isär. Makarnas dialog är filmens stora behållning. Mikael Persbrandt spelar med undertryckt vrede. En bränd man som tar till sömnmedel i stället för knytnävarna när konflikterna hopar sig. Han behärskar sig och behärskar sig. Lena Olins Simone, som inte vågar lita på sin make, är utagerande, nervig och spelar med större gester. Man känner hennes sorg och förtvivlan in på bara skinnet. Jag hoppas att det är dessa vältajmade scener som banat väg för filmens Oscarsnominering.

Tobias Zilliacus är också sevärd. Han gör arbetsnarkomanen Joona Linna trovärdig, men annars är inte skildringen av polisarbetet filmens styrka, för att uttrycka sig milt.

Jag är också tveksam till rafflet i slutscenerna. Finalens ofrånkomliga våldsupptrappning gör varenda krim-film förutsägbar och nästan lite löjlig.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!