Den svarta dahlian
Regi: Brian De Palma
I rollerna: Josh Hartnett, ScarlettJohansson, Aaron Eckhart, Hilary Swank, Mia Kirshner
Filmstaden i Linköping
Film noir är en konstig genre. Den lever i en stendum filmvärld där hårdkokta detektiver vandrar omkring bland farliga kvinnor i Hollywood, med en slagfärdig knytnäve i fickan och en lika slagkraftig berättarröst.
Ändå frigör den trånga ramen någon slags kreativitet och många regissörer lockas att göra ett försök i en genre som egentligen dog med den svartvita filmen. Konstnärlige regissören Atom Egoyan gjorde sitt försök tidigare i år med "Sanna lögner".
Nu är det Brian De Palma som gör film på James Ellroys roman om svarta dahlian, där historien bygger på ett verkligt mordfall i Hollywoodmiljö.
De Palma är en vinglig regissör, ibland briljant, ibland pinsam. Han fick in fullträffar med "De omutbara" och "Carlitos way", men bommade med "Fåfängans fyrverkeri" och "Snake eyes". Jag trodde att en James Ellroy-filmatisering skulle passa honom perfekt och att "Den svarta dahlian" skulle kunna mäta sig med "LA konfidentiellt".
Där lyckades regissören Curtis Hanson förena genrens stilistik, en svunnen tid och en bred skådespelarensemble med ett aktuellt filmskapande. Det är "Den svarta dahlian" inte i närheten av.
Visst, filmen ser fantastisk ut. Det är trots allt det ytliga som Brian De Palma gör bäst. Men med ett imbecillt manus av kvacksalvaren som förstörde nyinspelningen av "Världarnas krig" finns det ingen räddning för De Palmas polerade regi.
Skådespelarna hjälper inte heller till. Varför får inte Scarlett Johansson vara den femme fatale hon var född att spela? Hur kunde man ge den rollen till Hilary Swank? Varför känns den annars så utmärkte Aaron Eckhart som en belastning? Varför är det inte sexigt med snygge Josh Hartnett som noir-hjälte? Varför tvingas Mia Kirshner alltid vara naken i alla sina roller? Det är frågor jag vill ha svar på.
Att det sedan finns obegripliga saker i filmens berättelse är en annan sak. Det kan jag köpa. Det passar en noir-film. Klassiska "Utpressning" har också logiska luckor men den är ändå gedigen och inte pinsamt självmedveten som "Den svarta dahlian".
En fråga till, om vi nu ska se noir-film, varför är det ingen i Sverige som importerar "Brick"? Det är en suverän genrepastisch. I high school-miljö!
Per Ericsson