NY FILM
CCCC
Crash
Regi och manus: Paul Haggis
I rollerna: Don Cheadle, Matt Dillon, Thandie Newton, Sandra Bullock
Filmstaden i Linköping
"I Los Angeles är det ingen som rör vid dig. Jag tror att vi saknar mänsklig kontakt så mycket så att vi krockar bara för att känna något över huvud taget."
Detektiv Waters (Don Cheadle) har just blivit påkörd bakifrån. Medan en kollega undersöker incidenten filosoferar Waters högt.
Några minuter därefter skall han göra en fasanfull upptäckt vid en mordplats, något som han kommer att plågas av livet igenom.
Så börjar "Crash", en film som utspelar sig under 24 timmar i ett korrupt och rasistiskt Los Angeles. Den består av korta sekvenser som inte tycks ha med var-andra att göra, men som hakar i varandra och får stora konsekvenser längre fram.
Här möter vi bland andra den rasistiske polisen Ryan (Matt Dillon), hans unga och mer känsloömma kollega (Ryan Phillipe), en persisk butiksägare med hett temperament, en låssmed, politiska karriärister och människosmugglare samt två oerhört verbala biltjuvar (rapparen Chris "Ludacris" Bridges och Larenz Tate), vars dialog egentligen inte passar in i filmen, men som är så underhållande att man förlåter dem.
Upplägget påminner om "Magnolia" och "Short cuts", men eftersmaken varar inte lika länge. "Crash" är för all del en snillrikt konstruerad film som erbjuder snyggt foto och underhållning med hjärta. Men som politisk väckarklocka duger den inte. Den slår in öppna dörrar och det ges inte tid till fördjupa karaktärsskildringen.
Här finns ändå gastkramande scener. Som när Sgt. Ryan, förtvivlad över att pappan inte får behandling för sina svåra prostataproblem, tar ut sin vrede på det unga färgade par som är på väg hem efter en fest. Han stoppar bilen och trakasserar kvinnan (Thandie Newton) sexuellt och tvingar den maktlöse maken att stå och se på.
Några timmar senare räddar Ryan samma kvinna ur ett brinnande bilvrak. Två scener som stannar kvar i minnet: täta, dynamiska, oförutsägbara och verkligt obehagliga. De sammanfattar vad "Crash" vill säga: inget är svartvitt, ingen är ond eller god rätt igenom, du tror att du vet vem du är men du har ingen aning. Slumpen styr våra liv, grabben, vad fan du än tycker om saken.
Filmens finaste stund är när låssmeden hittar sin femåriga dotter under sängen. Hon är skrämd av ljuden; explosionerna, pistolskotten på avstånd. Han tröstar henne med en saga och tar på henne en osynlig mantel, som han fått av en fe. Manteln skall skydda henne mot allt ont. Och tro det eller ej, den fungerar.