Kontrasterna är stora mot föregående helgs Raw, men att man ändå drar en försvarlig skara till en föreställning frontad av den kanske inte helt superaktuelle Lasse Karlsson, visar på att ståuppen har en stark ställning.
Om det finns någon enskild person att tacka för detta, är det tveklöst Ben Kearsley. Denna torsdag bjöd han på en blandad uppställning med ganska snäll humor överlag. Inledande Erik Löwenthal är ett bra exempel. Hans framtoning går väl i linje med skämten om försäkringar och åldrande.
Därpå följande Henrik Källman sticker ut mest. Hans helt egna stil går ut på att långsamt, och till synes uttråkat, stapla korta historier på varandra, utan någon som helst sammanhang. Men kul är det.
Tobias Jacobssons avsnitt handlar mycket om självhånande, ett vanligt ämne dock blir väldigt kul om det som ikväll framförs med finess. Han borde helt klart vara ett namn för större scener.
Lokale förmågan Palle Strömberg introduceras som läraren från helvetet, vilket visar sig vara en ganska träffande beskrivning – skolan står helt i fokus för hans av ilska drivna standup.
Det märks att huvudnamnet Lasse Karlsson är rutinerad, och även om det ibland blir väl snällt går det inte att förneka att det mesta är väldigt kul. Det blir skämt om kulturella skillnader, lite Linköping, en dos självömkan och Facebook. Förklaringen av reglerna i tennis är tveklöst det roligaste under hela kvällen, och ibland är det rätt skönt med snäll humor.