Handlar det om tre minuter? En biljakt, ett gisslandrama och så klipp till högkvarteret. Judge Dredd hinner inte mer än sätta en brandbomb i munnen på en av Mega City Ones mindre laglydiga medborgare förrän mitt serietidningshjärta bultar så att trycksvärtan tränger genom porerna. I nästa scen står hon där, seriens coolaste karaktär, och därmed en av populärkulturens absolut tuffaste poliser - telepaten Judge Anderson.
Den som har läst Judge Dredd vet att justitiedepartementet i superstorstaden knappast kallar in de synska snutarna om det bara handlar om mördare och andra småbusar. Mitt trycksvarta hjärta hoppar över ett slag och för mitt inre öga ser jag en episk slutstrid mellan Anderson, Dredd och, snälla, snälla - ondskan förkroppsligad - Judge "The crime iss life - the sentence iss DEATH" Death.
Men icke. Skurken är en knarklangare. Pete Travis har uppenbarligen fått uppdraget att regissera "Dredd" utan att ha förstått mer än någon enstaka serieruta. Trots att Sylvester Stallones haka var som som gjord för rollen blev "Judge Dredd" från 1995 en flopp av Mega City-format och jämfört med den har "Dredd" vissa kvaliteter.
Filmen är smutsig, rå och plockar mer än gärna upp Judge Dredds extrema övervåld. Stundtals märks serietidningens skruvade humor, men det är häpnadsväckande hur Hollywood ännu en gång helt förbiser den absurdism som är Judge Dredds största styrka. Den drakoniske polisbödeln förvandlas till amerikansk hjälte av typen hård men rättvis.
Serien slog igenom i Margaret Thatchers Storbritannien och i sina bästa stunder utgjorde den en mördande kritik av rovlysten kapitalism och totalitära ideologier på såväl höger- som vänsterkanten. I Travis tredimensionella version plattas tematiken ut till ett standardiserat gott mot ont. Handlingen beskrivs bäst som en onödigt blodig "Skyskrapan brinner". (TT Spektra)