Det gör ont att se "Den man älskar". Ont att se sjukhusbilderna på Lena, som misshandlats svårt av sin pojkvän Hannes. Ont att se hur Lena på nytt dras mot sin egen undergång.
Hon har ju fått chansen till ett nytt liv. Tillsammans med Alf driver hon en fiskaffär. Lena slänger käft med kunderna och ser ut att trivas. Alf ger henne oceaner av ömhet, Lena är fortfarande bräcklig och drabbas ofta av svåra yrselanfall till följd av sina huvudskador.
Hannes har precis avtjänat sitt straff, gått i terapi och väntar på en bostad, många mil från Lena. Men så råkar Lena se honom på stan. Det gamla rivs upp och Lena blir besatt av att få veta om Hannes har förändrats. Hon lyssnar vare sig på Alf, på bästa tjejkompisen eller på kvinnojouren. En förtvivlad omgivning kan bara se på hur Lena på nytt attraheras av den man som nästan dödade henne.
Det är en spännande film. Snyggt foto, särskilt de täta närbilderna. Skådespeleriet är fantastiskt. Jonas Karlsson (Hannes) agerar med ett kolossalt undertryck, han är fåordig, rör sig kontrollerat, men man känner hela tiden att han har en vulkan under t-tröjan. Sofia Ledarp fångar Lenas ambivalens. Hon är rörande i sin iver att förstå och få upprättelse inför Hannes, samtidigt som hon är skräcklagen. Rolf Lassgård (Alf) personifierar den hygglige, medelålders svensken. Men den bussigheten rinner av honom när han blir hårt pressad.
Åke Sandgren har filmat mycket i Danmark och manusförfattaren är dessutom dansk. Det finns något danskt över hela tonfallet, i viljan att gå bortom könsschablonerna. Filmen reser fler frågor än den besvarar: Gör Lena rätt eller fel? Varför lyssnar hon inte på någon? Är Alfs reaktion rimlig? Kan Hannes någonsin förändras?
Slutet förstör mycket. Filmen går över i ren spänningsaction och kastar psykologin över bord. Under sista tredjedelen tror jag varken på Alf eller Lena. Förändringen går för fort, de blir klichéer i stället för människor av kött och blod.
Också det gör ont att se.