Små steg från Jehovas

Musikteater

Med små små steg

Av och med Pia-Karin Helsing

Sagateatern i Linköping, KariL, Riksteatern, 30/10.

Detta är en sann historia om att lämna Jehovas vittnen. Med små steg och konstnärlig kraft förmedlas en resa som är en livsberättelse. Resandet är utgångspunkten, som en metafor för livet. Men det är rörelsen, förflyttningen, det rullande tåget – som är livet.

Detta är bildligt och rumsligt illustrerat i scenrummets scenografi: Tågräls, tågstation, en bänk, en stor klocka på väggen. Men den har stannat; fem i tolv... Ett stopp, ett stillastående, nära katastrofen, nära undergången.

Pia-Karin Helsings liv fick ett tvärstopp. Hon förlorade riktningen och all sin sociala omgivning. Krisen hon kretsar kring handlar om vägen ut ur Jehovas vittnen. Men hon lyfter denna kris till att bli allmängiltig, allmänmänsklig. Det handlar om att utvecklas, sjunka djupt och förlora allt. Vakna upp, växa och gå vidare.

Musiken blir medlet, styrkan som bär över bråddjupen eller ljuset som leder. Musiken tar större plats än berättandet i föreställningen. Det är både upplyftande och lite frustrerande.

Jag får inte veta så mycket. Inga detaljer, inga konkreta scener om konflikten, kampen eller smärtan. Det blir lite som att läsa mellan raderna, eller att tolka in ett personligt budskap i kända operaarior på italienska av Puccini. Sångerna är kända men hur många kan texten? Detta blir inga dörröppnare utan snarare vackra mellanspel.

Musiken är känsloladdad, stark och mycket uttrycksfull. Pia-Karin Helsing har en sopranröst som klarar både opera och jazzklassiker. Och inte nog med det, hon spelar också cello med en underbar, varm ton och sjunger till! Det är rent, välbalanserat och musikantiskt på högsta nivå.

Kanske skulle det varit någon operaaria mindre och lite mer av nära och personliga reflektioner. Kanske lite mer av konflikt, drama eller mångtydig poesi; som livsvisdom. Nu balanserar det mot slutet farligt nära en lite präktig happy end. Men det är ändå oemotståndligt och gripande att höra hennes avslutande, suveräna tolkning av ”What a wonderful world”.

Som tur är bjuder ett publiksamtal efter föreställningen in till frågor, kommentarer och uppföljning. Många stannade kvar, så uppenbarligen var detta något som berörde eller satte spår.