På Krogen Amerika i Linköping hänger Stina Hallgrens små, oregelbundet formade keramikplattor i grupper om tio-femton stycken. Plattorna har genomgått flera procedurer för att få sitt slutgiltiga utseende. Via vanliga datautskrifter är bilder inbrända i dem. Tekniken kallas ibland "poor man's lito". Uttrycket inbegriper ingen kvalitetsnedsättning. Bildernas uttryck är något suddigt, med aningen bruntonad svärta, vilket står fint mot keramikens ljust gråbruna färg.
Rent motivmässigt förekommer det mesta; allt ifrån porträtt ur familjealbumet till kameler i öknen eller gamla väggfasader från avlägsna platser. Mycket tack vare en medveten ofullständighet i uttrycken och den där minimerade oskärpan, alstrar de relativt små bildytorna en sorts utmaning, en ovisshet som via fantasin avkräver betraktaren egna tolkningar. Även de oregelbundna formerna bidrar till att ge sken av hemligheter.
Ytorna är skickligt glaserade och förmedlar en känsla av upphittade skärvor som genomgått en procedur för att öka beständigheten. Grupperna är arrangerade på ett sätt som kan erbjuda narrativa tolkningar och inbjuda den hågade till att sätta ihop egna berättelser.
I Jr. konsthallens lilla inglasade konst-catwalk visar Stina Hallgren nittionio mindre keramiska objekt i form av krukor och liknande. De här svarta, vackert glaserade föremålen får mig att tänka på en trädgård full av skönt formade figurer; som en liten armé av tysta, vänligt sinnade existenser. Utplaceringen verkar vara gjord på måfå. Variationsmöjligheterna är oändliga.
Trots sin litenhet uttrycker i stort sett varje föremål en sällsam pondus. Var och en verkar "medveten" om sin särprägel. Man anar att de skulle vara anslående i ett uppförstorat format. Konsthallens begränsade yta gör det inte alltid är lätt att arrangera sina verk till en maximal visningssituation. Stina Hallgrens små objekt kommer dock till sin rätt.