Åsa Christoffersson: Skurkar! Förrädare! Säg upp er!

Tiden mellan de kalla krigen är slut, skrev författaren Sofie Oksanen på kulturen i Expressen i går. En brinnande, lysande artikel som totalt drar ner militärbrallorna på tsar Putin och hans anhang. Korrupta, rika som troll, makthungriga, förljugna, propagandastiska och livsfarliga.

Tiden "mellan de kalla krigen" anger hon till 1989–2014.

Mellan murens fall och annekteringen av Krim.

Tidigare i veckan då jag var inbjuden till Linköpings föreläsningsförening sökte jag igenom gamla tidningsklipp i källaren. Då hittade jag det här. Hjälp vad länge sen det känns! Det är från tidig september 1991 och det är jag och min fotografkollega Bernt-Ola Falck som är på reportageresa i ett kokande Moskva.

Tidningssidan är stor som Heidenstams skrivbord och tryckkvaliteten erbarmlig.

Men vilka ljumma vindar den river upp. Vindar av hopp om frihet och demokrati även för de hårt prövade ryssarna.

Ni minns kanske hur det var. Imperialiststaten Sovjet var som betong. Så började motståndet spira, i Polen, Litauen, Ungern. Och nye Sovjetledaren Gorbatjov införde glasnost (öppenhet) och perestrojka (nydaning) i den allt mer förstenade kommunistdiktaturen. 1991 han höll som bäst på att ge de övriga Sovjetrepublikerna lösare tyglar när hans egna regeringsmedlemmar fick nog av mjukisstilen och försökte ta makten med våld.

Flera personer dog i den s k Augustikuppen och presidentpalatset besköts. Historien stod och vägde. Det var då Boris Jeltsin, folkvald president i delrepubliken Ryssland, klev upp på en stridsvagn och höll tal framför tv-kamerorna. Allmänheten och stora delar av miltitären och polisen stod upp mot upprorsmännen och hela kuppen blev en flopp. Vanligt folk bildade mänsklig mur runt Vita huset, Rysslands parlament.

Vi kom till Moskva kort tid efter kuppförsöket. Stan bubblade av förväntan och glädje.

Runt Vita huset vaktade fortfarande de vanliga människorna i skift, dygnet runt, med lägereldarna tända.

I närheten av Gorkijparken hade rivna kommuniststatyer dumpats. Unga människor skrattade och klev på Stalin och de andra. "Vi bara leker med dem lite" storskrattade en ung tjej som hette Julia.

Vi var helt tagna. En sådan stämning som i Moskva då, har jag bara mött i Pristina veckan efter att Kosovo blev självständigt 2008.

Men allra störst intryck gjorde en händelse på Röda torget.

Det är den vi beskriver i reportaget på tidningsgssidan från 14 september 1991.

Det är sensommar, lite gråmulet och de deputerade i fejk-parlamentet folkkongressen kommer ut från sitt allra sista sammanträde, sedan brakar hela Sovjetsystemet ihop. Och de får löpa gatlopp. Verkligen gatlopp, fast helt utan våld.

Tvärs över Röda torget bildar tanter i hucklen, karlar i stora skägg och studenter med blyga leenden led. De har kommit dit enbart för att håna de deputerade, de som alldeles nyss var uppburna potentater med stora materiella förmåner i ett land där vanligt folk ägnade timmar åt att köa för ett par fula plastskor.

"Skurkar!" ropar folkmassan. "Förrädare!". "Säg upp dig, säg upp dig!". Kommunistpamparna flyr hukande mellan viftande händer.

En del försöker gå oberört, med högdraget huvud. En av dem, en man som väl aldrig blivit emotsagd, stannar och frågar strängt:

"Varför står ni här istället för att arbeta?"

Genast hugger två babusjkor:

"Det är ni som inte gör nån nytta!".

Och alla gapskrattar. Två soldater som står längst fram viker sig dubbla och poliserna intill gör inte ett smack. Frihetens klocka har slagit.

Och nu skramlar makt-Putin medan grannländerna bävar och nationalister jublar.

Hur kunde det gå så fel?