Det finns en betvingande dualism i Bo Löfgrens skulpturala arbeten, som genomgående baseras på tvåsamhet, mer eller mindre figurativt utvecklad.
Även i det mest primitiva formspråket pulserar det av liv. Och i de avancerade skulpturerna kan betraktaren nå fulländad njutning vid åsynen av exempelvis "Omsvep", man och kvinna i intimt samspel.
Bo Löfgren tycks ha en inbyggd slagruta, som signalerar närvaron av hanterbar råvara vid nedslag i såväl Södertörn som på Gotland.
En ljusskimrande gotländsk sommarnatt avslöjade kalkstenen, som sedan blivit något av favoritgods.
Men även diabas med dess imposanta hårdhet bjuder konstnären på motstånd som eggar till nya djärva grepp. Metoden förklarar han enkelt:
- Jag känner om materialet drar åt något håll ?
Lika intuitivt arbetar inte medutställande dalmasen Dan Nygårds, som i sitt måleri driver en fullt medveten linje utan sidoblickar åt vare sig företrädare eller samtida konstnärer inom den halvt föreställande sfären, där nedtonade jordfärger dominerar. Jag har här lika svårt att slita mig från ett konstnärskap som emanerar från upphovets egna erfarenheter, ofta mycket tunga, vilket resulterat i ett måleri av stundom dokumentär prägel.
Nygårds laborerar tematiskt, där huvudmotivet, en sliten kappsäck, får symbolisera resandet, det konkreta eller fiktiva.
Genomförandet kännetecknas av djupt engagemang och det vilar en elegisk ton över flertalet målningar, dock utan att vemodet får dominera. Karakteristiskt är också att han placerar in bokstavsschabloner efter känt mönster. Det kan verka en smula plagierat, men direkt slår medvetandet emot en, och plötsligt finns inget naturligare i världen än dessa udda tecken som vittnar om mänsklig hand och hjärna bakom motivet.
Dan Nygårds medger att det lösryckta ordets kalligrafi fascinerar honom, "tredimensionellt som livet självt", och betonar mystiken från tusenårigt språk.
Ewe Olsson