Vi lever i omkringprylarnas tidevarv. I samband med varje ny Hollywoodpremiär ska det krängas samlarfigurer, T-tröjor, nyckelringar, matlådor, morgontofflor och mobiltelefonskal. Försäljningen av omkringprodukter – så kallad merchandise – är på väg att susa förbi biointäkterna som den viktigaste inkomstkällan för de stora filmbolagen.
Med 55 år på nacken är smurfarna föregångare när det gäller merchandise. De första platsfigurerna kom 1959, ett år efter att de hade gjort debut i den belgiska serietidningen Spirou. Med allt från julpynt till "Smurf hits" beräknas Pierre "Peyo" Cullifords små blå skapelser ha omsatt 35 miljarder kronor enbart i prylar – utan draghjälp av dagens hårdföra marknadsföring.
På min barndoms 1980-tal var smurfarna omgärdade med ett svåröverträffat sagoskimmer. Skolgårdspopulariteten mättes i storleken på smurfsamlingen, och överst på rankingen stod den som ägde ett äkta svampformat smurfhus att förvara sina klenoder i. Alla kunde vi hitta en smurf att identifiera oss med med (tio år senare gick mitt pretentiösa gymnasiejag omkring med en samlarbild av Diktarsmurfen i plånboken).
Men nu är det 2010-tal och Hollywood har gjort två smurffilmer som lyckas med konststycket att helt nedmontera mystiken kring smurfarna. Den magiska smurfbyn skymtar bara i början av filmerna, i övrigt utspelar de sig i vår värld (i förra filmen New York, nu i ett klichétyngt Paris). Den underfundiga humorn har ersatts med gapig slapstick och insmickrande vuxenskämt. Filmen är också överraskande otäck för att vara barntillåten.
Här finns mycket som hade kunnat bli bra: finfina skådespelare som Brendan Gleeson och Neil Patrick Harris och inspirerade effektmakare (ett pariserhjul som rullar genom den franska huvudstaden och en flygtur på stork får det att kittla i magen). Men det finlir som krävs för att axla Peyos mantel saknas helt. Resultatet blir ett skränigt stycke reklamfilm för den senaste generationen smurfprylar. (TT)