CCCC
Guillermo del Toro har en stark begåvning för skrämmande och suggestiva bilder. Det har den mexikanske regissören visat i både "Hellboy" och "The Devils Backbone". Det senare är en film med klara paralleller till "Pans labyrint". Båda bärs av historier som utspelar sig i Spanien under andra världskriget och använder Francos fascism som bakgrund för en fasansfull saga med barn i huvudrollen.
I "Pans labyrint" är det den unga Ofelia som står i centrum. Hon älskar sagor och samtidigt som ett fasligt krig utkämpas i verkligheten för hon en egen farlig kamp med olika sagoväsen. Del Toro visar hur verkligheten kan vara grymmare än den värsta sagan.
Mina förväntningar var skyhöga och "Pans labyrint" motsvarar dem, åtminstone delvis. Lite överraskande är det sagodelen som känns svagast. Den kommer liksom aldrig till skott och växer ihop med den "verkliga" historien om Ofelias grymme styvpappa, Franco-militären. Ett monster till man som spelas med skrämmande övertygelse av Sergi Lopez.
del Toro har kokat ner den spanska inrikeskampen till en symbolisk bas. Vi ser att det är katoliker, köpmän och armén som stöder Franco i kamp mot bönder och välutbildad medelklass. Där växlar filmen snyggt mellan sagor och myter och Spaniens svårighet att göra upp med Francos ande.
"Pans labyrint" förbryllar, skrämmer och imponerar men det finns skavanker. Här finns en distans som får hjärnan att ta kontroll över känslorna och jag kommer på mig själv med att fundera över del Toros ständigt återkommande teman. Varför innehåller så många av hans filmer barn i katolska miljöer, fyllda med övernaturliga väsen och småkryp?
Per Ericsson