Utan att ta till överord kan man hävda att Lars Johansson är en mycket begåvad målare. Det är en fröjd att ta del av hans säkra penseldrag, som blir till poesi eller rå styrka precis när det passar honom. I åratal har han uppehållit sig vid den utspärrade vingens gestaltningsmöjligheter, undersökt dess dynamiska effektflora. Det har funnits en säregen laddning, som en sorts besvärjande kapacitet hos de där "vinggestalterna".
I den aktuella utställningen visar han upp en annan motivkrets, dock uppenbart besläktad med hans tidigare.
Ett antal porträtt av magnolior förekommer i den här visningen. De befinner sig i harmoni med de naturliga blommorna, men vissa egenskaper har framhävts, en del av det speciella i deras dragningskraft blottats.
Som en öppen hand vänder sig blomkronor uppåt, sökande och samlande ljus. Med briljans och ljuv auktoritet frigör de sig från konstant närvarande skuggor. Johanssons magnolior är utförda med en skenbar enkelhet, vilken får till effekt att deras skönhet förstärks.
Lars Johansson behärskar de material han arbetar med. Den något laserande övermålningsteknik han begagnat sig av i flera av de större verken framkallar en lätt disig djupverkan som efter hand transformeras till en i huvudsak känslomässig upplevelse. Gudinneliknande gestalter, utan vare sig namn eller ansikten, uppträder i de här bilderna och förflyttar perspektiven flera tusen år bakåt. Dessa gestalter gör nedslag i vår egen tid, bland annat via Johanssons målningar. Vad de vill säga oss får man inte reda på i en handvändning. Och det är en absolut tillgång att varje hågad betraktare personligen får anta den utmaningen.