Under mitten av 70-talet förändrades skateboardkulturen radikalt. Katalysatorn var gummidäck och skejtargänget Zephyr från "Dogtown", ett nergånget område i Kalifornien. Där slogs ett sammansvetsat gäng ungdomar ihop med surfarna Zephyr och började åka undermottot "Skejta som om det är din sista dag i livet". Tillsammans gjorde de rockn roll av en dittills slumrande kultur.
Låt oss först behandla filmens fördelar: grym musik och snygga skatestunts. Vem blir inte lycklig ända in i själen av klassiska 70-talsrocklåtar som Black sabbaths "Iron man"? Lägg därtill ett helt soundtrack packat med liknande pärlor så inser du vidden av min glädje. Musiken ackompanjerar snyggt filmade skateboardtrick och en kamratskap som regissören Catherine Hardwicke lyckats bra med. Hon regidebuterade med ångestladdade "Tretton" och lyckas också här styra de unga skådespelarna åt rätt håll, även om storyn inte är den bästa. Det är filmens svaga punkt.
Handlingen må vara radikal ur skejtarsynpunkt men lyckas aldrig nå ett djup som engagerar på allvar. Karaktärerna stannar på det grunda stadiet och slutar som en neutral "Jaha"- upplevelse.
Manus är skrivet av Stacy Peralta som var med och skejtade i Zephyr från första början. Autenciteten finns alltså där, förskönad under titeln "inspirerad av en verklig händelse". Speciellt ämnet droger har de trippat på tårna runt.
Och priset för mest uppenbar filmpåverkan går ohotat till en löständerprydd Heath Ledger för sludder som hade gjort "Pirates of the Caribbean"-Johnny Depp grön av avund.