I "Stjärnornas intrig" har man skippat orkesterdiket och placerat orkestern bakom och ovanför ensemblen vilket gör att vi i publiken aldrig får kontakt med musikerna. Det medför att vi inte ser orkestern och redan där förlorar föreställningen mycket. Dessutom inleds föreställningen med den sedvanligt avtändande undervisningen av publiken om hur vi bör bete oss och också med en, i och för sig ganska trevlig, inledande brevkonversation mellan Chrusjtjov och Nixon, men det tar minst 20 minuter innan det spelas en enda ton.
Årets spex skiljer sig från merparten av tidigare spex genom att det beskriver en del av vår nutidshistoria, nämligen tävlingen mellan Sovjetunionen och USA om att komma först till månen och månlandningen 1969. I intrigen ingår också de konspirationsteorier som hävdat att månlandningen aldrig ägde rum.
Det tämligen udda personaget med Nixon, Chrusjtjov, Ingmar Bergman, Astrid Lindgren och Marilyn Monroe, med flera, är av hög kvalitet med både erfarna spexare och några utmärkta nykomlingar och de gör sitt bästa för att få fart på det tämligen pratiga manuset. Skådespelarna, den fina orkestern och de bra musikarrangemangen är de som räddar den här föreställningen. Handlingen är klen och upprepningarna många, men smink, dekor och kläder som vanligt av hög klass. Glappet till förra årets Linnéspex och mikrospexet om Elfeltornet är dock stort, vilket tyder på att man tappat kompetens i den skrivande delen av ensemblen och det är förstås trist.
"Ingmar Bergman" är en utmärkt sångare, liksom "Marilyn Monroe", och den senare gör också en läcker och väl avvägd parodi på 60-talets stora sexsymbol. Nämnas bör också "Astrid Lindgren" som med sin fina röst och sitt ljuva Alice Babs-utseende sprider Lindgrencitat kring sig i sin roll som sovjetisk agent. De obligatoriska dryckesvisorna håller som vanligt hög klass.
Orkestern är en viktig del av föreställningen och dess uppgift är att få den förväntansfulla publiken på gott festhumör. Sätt orkestern synligt i diket, skippa snacket. Inled med en festlig ouvertyr och se till att få fart på föreställningen med en gång. Att man undervisade publiken då "Göta kanal" gavs 1981 var begripligt, men nu drygt 30 år senare får ni lita på att vi vet hur man gör.