En fråga är vad som kan tänkas fungera på önskat sätt, det vill säga som stöd för det egna laget. Pär Hjalmewik i Linköping har en hel del tankar om det. Han förordar kraftfulla sånger som lätt kan sjungas av en hel publik. Sådana kan ge ett verkligt stöd till ett lag, menar han. Effekten av kortare ramsor är nog mer tveksam. Björn Ranelids tanke om mer poetiska hejaramsor är Hjalmewik lite skeptisk till - enkelheten torde vara viktigare än eventuella poetiska kvaliteter.
Så vad man ska försöka hitta är antingen en nyskapad sång med enkla inslag eller så tar man en redan välkänd sång och gör den till sin. Hjalmewiks exempel är "Rule Britannia", som sjungs av den engelska fotbollspubliken (oftast bara refrängen).
En sång av det slaget kan lyfta ett lag. I sommar är det fotbolls-EM och Hjalmewik har ett förslag till sång för de svenska supportrarna, nämligen Evert Taubes klassiska "Så länge skutan kan gå". Den har förutsättningar att bli en svensk "Rule Britannia", skriver Pär Hjalmewik.
Så till något helt annat. Maj-Britt Karlsson i Sturefors skriver om ordet nagelspräcken, som hon använder när hon fryser om händerna. Är det ett östgötskt dialektord, frågar hon. Det kan det nog vara. Jag hittar också exempel från Öland. Astrid Lindgren använder ordet i Sunnanäng från 1959: "Det var vinterns kallaste dag, vit rök kom ur munnen när de andades, och nagelspräcken var svår i fingrar och tår", skriver hon.
Vad säger Språkspaltens läsare? Är det fler som känner igen ordet och använder det?