Varje dag var en katastrof, sa du. Hur är ditt liv nu?
– Vi sover bra. Mina barn kan skratta. De går i bra skolor, tre av dem läser på universitetet. Jag har jättefina grannar. Min man arbetar i Kisa. Jag tackar Gud för mitt liv i Sverige.
Du flydde krigets Kongo med fem barn och ett i magen, du trodde att din man var död. Vad hände sen?
– Vi bodde fyra år i ett flyktingläger i Namibia, det var svält och sjukdomar och mina barn grät. En dag samlade jag ved i skogen då tre kriminiella dök upp. Det var då de slog mig blodig och våldtog mig en efter en. Min son, som var med, band de vid ett träd. Efter det ville jag inte leva, jag förlorade allt mod... jag hade inget mod kvar, inget alls, säger Divine och tystnar.
Det går inte att förstå när man ser dig nu? Hur gick du vidare – trots allt!
– Jag fick hjälp av poliser och på sjukhus i Namibia. Tidningen i flyktinglägret skrev om mitt fall, att nu får det vara nog. Det var många som tog upp det och jag fick berätta, jag ville berätta. Så småningom fick jag hjälp via FN och svenska ambassaden att flyga till Sverige. Det var 2006. Den 26 september 2006.
Och nu brukar du framträda i olika frikyrkor och berätta om ditt liv?
– Ja, jag sjunger gospel, vittnar och dansar, ofta med mina barn. De är riktigt duktiga på att rappa! Gud hjälpte mig, utan Gud hade jag inte levt. Han gav mig mod, men i Sverige är det också så att en våldtagen kvinna ser man inte ner på, utan här får man stöd och mod.
Nu vill du hjälpa andra?
– Ja, sedan jag blev svensk medborgare så har jag rest tillbaka till Namibia både 2011 och 2012 för att hjälpa gatubarn där. Förra sommaren sjöng mina barn och jag på Lilla torget och samlade in pengar, vi fick in 14 611 kronor. Nu håller jag på att spela in en cd med egen musik i en studio i Göteborg. Överskottet ska också gå till gatubarn.
– Man kan göra mycket. Bara man har livsmodet. Det är viktigare än pengar.