Sju sköna Linköpingskonstnärer

Bland de "nyskapande" verken placerar jag Camilla Lothgius akryler på akrylglas, även om de bygger vidare på den optiska konsttraditionen.

Hennes "Atur rosa grön" känns verkligen skönt koncentrerad med sina färglinjer och djupdimensioner. Så även många av hennes andra verk.

Fascinerande är även Caroline Färnströms fantasiskapelser. De som både består av serier av färgstarka små collage och animerade filmer med härliga scener av tuschsvärtade metamorfoser. Med barnlekar, boxare, hundar, fåglar, allt som kan vävas samman till små frigörande lekar i vår ödesdigra värld.

Lillevi Hultman sköra broderi är något som jag också vill placera i det ständiga nyskapandet, inte minst eftersom de känns så känsligt nära, och dessutom har varit kvinnornas "osynliga" konstnärskap genom åren.

Här känner jag särskilt för hennes bild "Implantat", som på något sätt mellan alla våra kulturupplevelser står för själva livstråden.

Stina Opitz visar här en del "skåpmat", även om den än är alltjämt brinnande aktuell, till exempel motiven med Jas-planen och den halshuggna rondellhunden i mötet med Lenin.

Men bland de nya finns "Besökaren": en utslagen, realistiskt formad kvinnoskulptur på golvet, som kanske skulle kunna vara ett resultat av de ständigt vattendränkta kvinnokjolarna från tidigare utställningar.

Därutöver finns hennes installation "Betraktaren". En fågel som tittar på en minivideo, som återger hur en konstbetraktare kliver in i bilden och upplever den naturliga verkligheten.

Det omvända mini-perspektivet ger faktiskt en riktig aha-upplevelse.

ThomasEdetun har faktiskt förnyat sig med att måla snygga akvarellporträtt av bland annat Elvis bror och den märkliga "Papa"-varelsen i Belgien.

Men än mer tilltalas jag av hans målningar, och då främst "Jordens sång", som känns häftigt levande i all sin färgade råhet.

Fredric Ilmarsson tillhör helt klart de mest vilda nyskaparna i regionen, med omväxlande snygga och brutala uttryck.

På en vägg med plattor har han associerat kring "ugh", det vill säga indiantemat.

Man får välja ut ett avsnitt ur hans installation för att fördjupa sig, och här väljer jag det som åskådliggör någon sorts indianhövding bland en konsert, risskog och märklig farkost mot rymden.

Motsatsen till Fredric är då Björn Svensk, som år efter år har gestaltat sin drömvärld av amerikabilar och nostalgiska countryer. Men här är det verkligen frågan om skåpmat. Bilarna är skickligt konstruktivt återgivna, medan människorna för det mesta blir ganska stela och frusna. Med all respekt för hans motivkrets så får jag en känsla av att hans tidigare motivkänslighet har börjat avta något.