Sigrid Kahle: Att vilja sitt öde – trots allt

”Ditt behov att redovisa är ju nästan neurotiskt”. Så stod det en gång i svaret på ett – medger hon själv – alldeles för långt brev. Hon är också medveten om att hon har ”gigantiska anspråk på livsuppgift”, som en annan nära vän, Olof Lagercrantz, påpekat.

De här kommentarerna kunde vara mina egna under läsningen av ”Att vilja sitt öde – trots allt”, Sigrid Kahles andra memoarbok, från åren 1968—1980. ”Bara” 661 sidor att jämföra med de drygt 750 hon behövde för första delen, ”Jag valde mitt liv” (2003).

Det stora omfånget är motiverat med tanke på allt hon som diplomathustru upplevt – i denna del i Indien, Tyskland, USA, Sudan och i pauser däremellan i Stockholm och på familjens gård Utmyrby i Sörmland.

”Det neurotiska redovisningsbehovet” – hon kan t ex mäta sig med Per Wästberg i fråga om namedropping – kan förklaras på flera sätt. Sigrid Kahle har naturligtvis haft hekatomber av dagböcker, anteckningar, gästböcker, brev m m som stöd för sitt eget uppenbarligen mycket goda minne.

Sammantaget visar de på en livsuppgift som det ingalunda finns anledning att sätta under ena skäppo.

Hennes stora längtan står dock till ett eget skrivande. Undanflykter, representation och andra praktiska hinder ställer sig ständigt emellan hennes författarpretention och de reella resultat som den borde ha lett till: en roman om Indien, en bok om USA med titeln ”Ett år i Harvard”, en satir om ”välmenande nykolonisatörer” … Kanske, tänker hon, kunde jag bli en amerikansk författare, eller författare på tyska…

Diplomatlivet innebär ständiga uppbrott, bökiga flyttningar, nya miljöer och människor att anpassa sig till. Språkkunnig och alltid väl påläst lyckas Sigrid Kahle även på kort tid skaffa sig imponerande kunskaper om det land familjen vistas i, vilket säger en del om hennes vetgirighet och intellektuella kapacitet.

Hon har sett solen gå upp över Nilen en julaftonsmorgon, upplevt Taj Mahal i fullmåne och det fornnubiska kungariket Maroës pyramider i Sudan. Och från parkettplats har hon kunnat följa praktiskt taget alla storpolitiska skeenden i världen under de aktuella tolv åren.

Hennes princip är att inte skriva med facit i hand, men en resa i Darfur föranleder en brasklapp: ”som om jag inte visste vad som hände tjugotre år senare, som om jag inte hade de fruktansvärda bilderna av det folkmord som bröt ut 203 på näthinnan”. ”Hur förutseende är man i vad man upplever?”

Det stormiga familjelivet tilldrar sig en stor del av läsarens uppmärksamhet. Barnen, Ise och Felix, är i puberteten och har skolsvårigheter – undra på, med ständiga skolbyten och kamratproblem. Därtill föräldrarnas utbrott – mammans av vantrivsel och leda, pappans av behov av att vara auktoritär.

Sigrid Kahle är öppen med egna depressioner, affekter och aggressioner, liksom med sin egen egocentricitet. Men hon är tämligen blind för hur John lider av att sitta fast i karriärens irrgångar.

Det krisar i äktenskapet. John Kahle uppmuntrar alltid hustruns ambitioner, men han beskrivs ofta som nervös, retlig och irriterad , småsadistiskt felfinnande mot hustru och barn --”Han ville äga oss”.

I annorlunda ljus framstår Sigrid Kahles relation till Olof Lagercrantz, ”en romans oförankrad i verkligheten”.

Det bitvis dråpliga kapitlet om de båda familjernas gemensamma och synnerligen misslyckade semester i Maine 1972 rymmer uppslag till en hel roman, eller en film:

”Medan Martina och jag jämförde Felix och hennes son Martins skolproblem satte sig John demonstrativt på övre däck och läste, medan Olof gick omkring nervöst och tilltalade främlingar, och varje försök av döttrarna Me och Ma att charma John misslyckades.”