Det är första sommaren efter gymnasiet. Sista augusti, eller kanske tredje september, eller tionde. Landskapet är gult, mättat gult med långa solstrålar över de mogna sädesfälten runt sjöarna. Jag kör traktorn med spannmålen mellan skördetröskan och gården, där jag är lantbrukselev. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, men jag fick stanna på sommarjobbet över skörden. Det räcker så, så länge.
Klockan 9 har vi frukost. Vi sätter oss i kanten och tar fram smörgåsar och kall mjölk i en gammal brännvinsflaska med silverblank skruvkork. Kylskåpskall mjölk, jag har lindat flaskan i våta tidningar. Solen är klibbvarm nu och bossen från vetet som vi skördar kliar under T-shirten. Det biter sig fast och går inte att borsta bort när man är svettvarm.
Efter frukosten får jag åka med en bit på skördetröskan medan tanken fylls med sädeskorn igen. Vi sitter så högt, som majestätiskt, tröskan gungar lugnt medan vi blickar ut över landskapet med en mantel av solbossig luft runt oss.
Det är ett mellanrum i livet.
Snart nog måste jag bestämma mig för studier, flytta hemmifrån, göra nåt.
Nu åker vi bara här i ockran.
Den här tiden är full av vemod och längtan. Som alla övergångar, och inte blir det lättare med åren att byta tempo. För en månad sen låg dottern och solade med Rufus, labradoren, på gräsmattan, bara i söndags simmade jag tvärs över dammen i sandtaget i Kolbyttemon, bara häromkvällen var sonen hemma och vi åkte ut med Rufus efter jobbet. Bara i går reste han tillbaka till Uppsala.
Då kommer några diktrader för mig, det är Lars Gustafssons, ur "Elden och döttrarna" från 2012. Jag blir förvånad när jag ser årtalet, trodde att de varit inpräntade i mig mycket längre. Här är de:
Nyss var rösterna fler här
barn, barnens vänner
och den tillreste morbrodern
som bjöds på hallonsaft eller whisky
alltefter solens läge på himlavalvet
Löven som skuggar under träden
Och barnen som alltid ville
att vi skulle göra något annat
än det som vi för ögonblicket gjorde
Det är nog första raden, och andra, som jag aldrig kan släppa. Nyss var rösterna fler. Barn, barnens vänner.
Det är något att leva på genom hela hösten. Jag vet att jag har det bra på alla vis, att livet, familjen, jobbet och vännerna är en nåd.
Men mitt vemod kan ingen ta ifrån mig, jag gömmer det i en liten ask och försöker vila i det istället för att rusa vidare, som på flykt.
När jag och min man åker ut med Rufus i dag, kanske till Tinnerö eller Omberg, genom landskap som kunde målats av Bertil Almlöf, då ska jag öppna asken och tänka på sommarens stunder. Och låta blicken följa skördetröskorna som seglar över de blekgula, östgötska haven.
Var är mina korvsmörgåsar, min ungdom och den kalla mjölken i en gammal brännvinsflaska med silvrig skruvkork?