Nästan varje gång jag ser en ny film utbryter en inre kamp, en strid mellan hjärna och hjärta. Den ena sidan granskar de tekniska kvaliteterna, bedömer berättarstruktur och tematik - kanske till och med den politisk betydelsen. Den andra bryr sig inte om något annat än hur det känns i kroppen. Vad som klamrar sig fast i maggropen, vad som kramar åt om luftstrupen, vad som höjer eller sänker kroppstemperaturen.
Ofta hamnar de båda sidorna i total konflikt med varandra. En film kan vara smart och snygg och kall som torskblock. Eller så kan den vara publikfriande och konstlad och alldeles, alldeles underbar.
Men när jag ser dokumentären "Searching for Sugar Man" infinner sig en märklig vapenvila, en timma och 25 minuter av varaktig fred. Här samsas utsökt filmhantverk - bara de invävda animationerna räcker för att man ska bli lycklig - med en häpnadsväckande historia, spännande teman, politik (!) och ett känslorusigt thrillerberättande som höjer pulsen och får det att susa i öronen. I ett svep förvandlas hjärtat och hjärnan till John & Yoko.
Den svenske filmaren Malik Bendjelloul reste till Sydafrika i jakt på en bra historia, och han kan inte ha blivit besviken när han ramlade över berättelsen om Rodriguez. Han var en ung amerikansk folksångare av Dylansk kaliber som aldrig fick sitt genombrott, och som försvann från scenen efter några floppande skivor i början av 70-talet. Enligt rykten ska han ha tagit sitt liv mitt under en spelning. Men i Sydafrika blev hans skiva en oväntad succé, och en inspirationskälla för vita sydafrikaner som ville göra uppror mot apartheidsystemet.
Några av dem bestämmer sig för att luska reda på mer om Rodriguez. Vem var han? Hur dog han? Upptäkterna längs vägen är hisnande och bäddar för fantastisk feelgood mot slutet. Filmen har blivit mycket omskriven, men bioupplevelsen blir nog allra starkast om man ser den ogooglad - överraskningarna är förstklassig stimulans för både själ och intellekt. (TT Spektra)