Åsa Christoffersson: Scenkonstbolag – helt fel väg

Läste ett intressant reportage i Fokus om brittiska ”academy schools” som verkar i problemområden och som verkligen lyckas. En rektor Hughes får frågan ”vad är skolans viktigaste redskap?” och han svarar direkt: ”Friheten”. Sen preciserar han: Rektors frihet att disponera skolans medel, bestämma klasstorlekar, anställa lärare och sätta in extra timmar i matte eller läsning, om det behövs.

Förra våren intervjuade jag Vadstena-Akademiens ledare Nils Spangenberg, som efter många års hemska underskott då hade lyckats få ett litet plus. Förklaringen: Liten slimmad organisation där han själv blivit både vd och konstnärlig ledare. Korta, snabba beslutsvägar.

När kommunstyrelsena i Linköping och Norrköping och landstingsstyrelsen så förbaskat nöjt i veckan meddelade att nu ska det bli scenkonstbolag av Östgötamusiken, Östgötateatern och Norrköpings symfoniorkester tänkte jag på rektor Hughes och Nils Spangenberg.

Ett gemensamt scenkonstbolag går rakt emot ”frihet” och ”korta beslutsvägar”.

Ändå är det vad de tre tunga finansiärerna föreslår.

Jag är ytterst tveksam.

Två utredningar ligger till grund för det politiska ställningstagandet - formella beslut ska fattas i resp kummunstyrelse och landstingsstyrelse i april.

Först ”Scenkonstbolagsutredningen” som gjordes av de tre institutionscheferna Karin Veres på SON, Johan Celander på Östgötateatern och Tomas Herrgårdh på Östgötamusiken tillsammans med projektledaren Erik Träff, egenföretagare och tidigare bankdirektör i Linköping.

Märk väl att deras uppdrag var att komma med förslag på hur ett scenkonstbolag skulle kunna se ut, inte att fritt utreda vitsen med ett sådant.

En utredning gjord under galgen, med andra ord.

Men de tre plus projektledaren har kämpat på och gjort sitt bästa.

Slutsaterna enligt de konstnärliga ledarna: Ett bolag skulle inte hjälpa till att nå nya målgrupper. Synergieffekter är svåra att se. De jämför med Västernorrland som bildat scenkonstbolag och där är, enligt utredarna, administrationen i dag större än förut, publiken har inte växt och konstnärligt har det inte direkt hänt nåt.

Projektledaren Erik Träff däremot ”är övertygad” om att sponsringen från näringslivet kan öka med ett scenkonstbolag. Några belägg eller exempel lägger han inte fram.

Han föreslår en total administration på 24 personer (mot 28) och ”tror” att ett scenkonstbolag ”rimligen” bör ha lättare att nå ut till regionen.

Han tycker också att prissättningen för betalande vuxna ska ses över, alltså att biljetterna är för billiga.

Efter den utredningen, som inte med bästa vilja i världen kan påstås peka på det fantastiska med ett scenkonstbolag, begärde de ledande politikerna en ”konsekvensanalys”. Denna gång gjord av en grupp tjänstemän.

Det var den som las fram i måndags. Det kan inte hjälpas att det känns som ett skickligt utfört beställningsjobb.

Slutsatserna är, häpnadsväckande nog med tanke på den första utredningen, att fördelarna med scenkonstbolag överväger nackdelarna.

Hur går faktiskt inte att utläsa.

Det som nämns är: ”Ökade möjligheter” till synergieffekter på lång sikt, men inte på kort sikt. ”Sannolikt” ökade möjligheter till sponsring.

Men det som ska bli så mycket bättre, utifrån ägarperspektiv som det kallas, är ”styrningen”. Och ”tydligare relation mellan ägarna och institutionerna”.

Vad är detta? Ökad styrning från våra folkvalda? Det ska vi absolut inte ha!

Några ytterligare kommentarer från mig:

Biljettpriserna: Håller med Erik Träff om att de gott kan höjas för vuxna. Men varje institution har redan i dag styrelser med politiker i, varså-goda och besluta det om ni vill.

Sponsring: Har svårt att tro på så enormt stor ökning, finns liksom ingen verklighet som tyder på det. Men en sådan tjänst (sponsringsraggare) kan väl de tre institutionerna köpa in ändå.

Mindre administration: Allt är redan slimmat till max, nån tjänst kanske, effektivare biljettförsäljning t ex, men det går att ordna ändå. Dessutom, smått är oftast effektivast. Nu ska det bli en helt ny vd-tjänst som inte behövs i dag, när de tre institutionscheferna både är konstnärliga ledare och vd:ar allihop.

Jag hade svalt idén med scenkonstbolag om utredningarna hade visat på stora ekonomiska vinster. Alla förstår att våra gemensamma skattemedel inte kommer att räcka i framtiden.

Men jag ser inte det i utredningarna.

Nej, fram för självständiga kulturinstitutioner med egna styrelser, som jobbar med korta, snabba beslutsvägar och med stor frihet.