Erik Satie (1866-1925), fransk kompositör och pianist, verksam i Paris; omstridd som få andra. Med sina stiliserade pianostycken med fantasinamn, (som Gymnopedier och Gnossienner) drev han sina kritiker till raseri, medan yngre musiker, bland dem Debussy och Stravinsky, såg honom som en inspirationskälla.
Advantgardisten Satie samarbetade med konstnärer som Pablo Picasso och Man Ray. Själv tycker jag att hans musik mestadels har en avsvalkande, lugnande inverkan, men i det unga 1900-talets Paris orsakade den alltså stort rabalder. Invektiven haglade, Satie kallades både rutten och totalt okunnig.
Satie blev 50 år. Efter hans död hittade man i hans lägenhet texter, notblad till ouppförda musikstycken och diverse brevväxlingar. Christian Zell och Kyri Sjöman, skådespelare på Östgötateatern, lade på 80-talet dessa texter till grund för radioteaterpjäsen "Kärleksfullt och päronformat", vilken nu bearbetats för scenen.
Erik Satie, som han framställs här, var ingen trevlig person. Hans utfall mot allsköns auktoriteter, bland dem oss kritiker, osar fränt av vitriol. Han gjorde sig ovän med alla, även de konstnärsgrupper han tidigare tillhört. Men! Han är en säker stilist även som skribent och hans iakttagelser och formuleringskonst (framlyft av alltid utmärkte Christian Zell) belönas med många skratt av publiken.
Uppsättningen får ändå betraktas som en bagatell, där två skickliga aktörer får ut vad som finns i manuset. De tecknar tillsammans ett rätt ömsint porträtt av en excentrisk, originell men också mycket ensam person. Men mot slutet orkar jag inte ta in mer av Saties ironier och knäppgöksfasoner (som att han hade hela lägenheten full av paraplyer). Jag tänker att humor åldras fortare än vad musik gör.
Mats Jansson är en stilsäker pianist som alltid infriar förväntningarna. Han spelar Saties korta stycken chosefritt, utan sentimentalitet. Han kostar till och med på sig en gnutta humor. Till skillnad från texten slutar musiken aldrig att beröra.