Teater
Misantropen av Molière
Produktion: Kullehusteatern och Riksteatern. Regi: AnitaEkström och Linda Kulle. Kostym: Annely Persson. Mask och peruk: Julia Mengarelli Ringquist. Koreografi: Martina Jordan. I rollerna: Per Burell, Ida Steén, Carl Jacobson, Maria Selbing, Anne Kulle.
KariL, Sagateatern.
Jag minns Molières Misantropen från skolan som något lite dammigt och tidsbundet. Där komedi och humor inte lyste självklart, utan snarare doldes under en svårforcerad dimma av sanningssägande moralism och salongsmässig ironi.
Och visst är det något märkligt med ett drama där huvudpersonen är så träaktig och stel, så envetet besatt av att vara ärlig, att kärleken och glädjen flyr inför hans gestalt.
Linda Kulle och Kullehusteatern har gjort något vidare av detta. De har lekt fram en misantrop som bättre passar vår tid, men som också känns ledigare, angelägnare och roligare.
En väg till detta har varit biografin och pjäsens koppling till Molières eget liv. Han spelade själv huvudrollen vid spelets premiär och hans unga hustru Armand spelade den unga åtråvärda änkan Célimene. Sedd i det perspektivet får man större respekt för sanningssägandet som kritiserade den tidens höga kretsar. Samtidigt blir pjäsen ett ganska skoningslöst utlämnande av författarens personliga bris-ter.
Dock har motparten Célimene inte riktigt den framträdande roll i originalet, som Kullehusteatern nu leker fram. En bearbetning har skett. Hans Alfredssons mustiga och rytmiska översättning har både kortats och kompletterats.
I det nya finns även en lek med samtida, ”moderna” inslag som mobiltelefoner, vinlådor och anspelningar på nätets sociala medier. Just i dessa medier och forum så odlas ju för övrigt den ytliga vänskap som misantropen Alceste avskyr.
Dessa medier gynnar nog även en självupptagenhet, som Molière också driver med, men som samtidigt till stor del kännetecknar hans alter ego i pjäsen. Detta känns aktuellt och dramat framträder mer mångtydigt (som det faktiskt är).
Spelet flyter på bra, dialogen är rapp och metern sitter (allt är ju på vers). Inslagen av dans och musik förstärker det rytmiska och livliga, på samma gång som det ramar in, ger atmosfär och tidsrymd. Vi leker trots allt 1600-tal, med yviga peruker och vackra kläder.
Slutar det lyckligt? Inte särskilt, och kanske är det därför ingen komedi i klassisk mening. Men hyckleriet förlorar å andra sidan, så i dagens ljus kanske vi ska kalla det ett lustspel med moralisk tyngd, som förmedlar viktig insikt om våra allt för stora egon.