En otippad kombination: sångtrion Solala – som fått ett rejält genombrott genom Youtube – ihop med Bohuslän Big Band! ”Omaka” möten är alltid spännande, även om de ärligt talat inte alltid leder till fullträffar.
Men här hittade de varandra. Jag vill påstå att risktagandet inte bestod i kombinationen dem emellan, utan snarare i valet att låta hela programmet bestå av Håkan Hellströms repertoar. Eftersom jag inte tillhör hans mest devota följare tänkte jag att utan honom själv och hans personliga utspel blir det kanske inte så mycket kvar; jag förstår att hans texter är talande, men jag tycker att melodierna är tunna och profillösa.
Tack vara pålitlige Örjan Fahlströms arrangemang fungerade det i alla fall bra. Att BBB möjligen är landets bästa jazz-storband fick man inte tillfälle att höra, men de gav rejäl fart åt exempelvis ”Gråsparven när hon sjunger” och även i övrigt en glansfull och maffig uppbackning till Solala, som var kvällens livligt påhejade huvudpersoner.
En stor del av konserten bestod av mellansnack, monologer och sketcher som alla utgick från tonårsperspektiv, relationer och vuxenblivande. Det innebar en hög igenkänningsfaktor hos publiken (som fyllde parketten), och tillsammans med de varierade musikarrangemangen bidrog det till att känslan av likformighet aldrig infann sig.
A cappellasången i ”Bara dårar rusar in” och ”Saknade te havs” var vacker, liksom ”Det är så jag säger det” som ackompanjerades av fem blåsare och akustisk gitarr. Kanske berörde mig den sorgliga och hudlösa ”Jag hatar att jag älskar dig” allra mest.
Proffsigt, välgjort, genomarbetat!