Bara platsen för utställningen fick mig intresserad för ett besök i Valdemarsvik. Att sedan just Bertil Almlöf med sina klassikt samhällsengagerade linoleumsnitt, och Jan-Erik Frisendahl med sina vilda uppslag (från bl a ”cyberrymden”) samsades med information om saneringen i Valdemarsvik, gjorde utställningen än mera intressant.
Och visst blir det spännande i perspektivet av Valdemarsviken, som måste saneras efter läderfabriken, tillsammans med konstnärernas behov av en ”sanering”, såväl inom den politiska världen som i cyberrymden. Det känns som en tänkvärd installation.
Det kan inte hjälpas, men jag känner mer för Bertil Almlöfs tidiga grafik från 70- och 80-talet än för hans senare framgångsrika landskapsmålningar, även om de med sin atmosfär av ”naturens livsglädje” naturligtvis också har berikat mig.
Det kanske beror på att jag i den svartvita grafikens starka kontraster ser konstnärens ihärdiga kamp för en bättre och rättvisare värld.
Bland dessa 21 bilder, om bl a Nelson Mandela, vapenexporten, så fastnar jag särskilt för två. Det är ”Framtidsteknologi ”, med människan i den fyrkantiga världen, och den är den fint snidade bilden ”På sjön är man snäll”.
Jan-Erik Frisendahl, den tidigare minimalistiska sökaren efter koncentrerade uttryck, visar här på ett ”lappverk” av texter, av reflektioner i verkligheten och nyhetsflödet av idag. Det känns som om konstnären på ålderns höst vill tillåta sig att bli av med sin ”huvudvärk” till förmån för ett fritt nyfiket sökande. I en kopierad bilaga från Facebook, som finns på utställningen, kan man finna hur han prövar olika bilder i de sociala mediat. Här finns mycken politisk satir och humor. Det är svårt att få grepp om Frisendahls vilda associationer. Samtidigt platsar han helt klart vid ”saneringsutställningen” i Valdemarsvik.
Bland mina favoriter finns här bilden ”Kraka”, den som handlar om en fornnordisk drottning som nämns i Eddan.