Samtida måleri när det är som bäst

Utställningen "Samtidigt" på Passagen presenterar tio av de mest framstående målarna i Sverige just nu. Konsthallen har påpassligt tagit över en utställning, producerad av Borås konstmuseum till invigningen av det ombyggda museet. Jag hade tillfälle att se den utställningen, som var den bästa måleriutställning som visats på länge i Sverige. När den nu tagits över av Passagen har man varit tvungen att banta den, men alla konstnärerna deltar med betydande verk.

Utställningen visar ett måleri i vedertagen mening med rötter i konst för mer än 100 år sedan. Men genom små eller stora förskjutningar är bilderna ändå helt annorlunda och skildrar vår egen materialistiska tid. Om man vill söka en gemensam linje hos de tio konstnärerna är det kanske det omvända tidsperspektivet och rumsbegreppets mångtydighet.

Den internationellt så hyllade Karin Mamma Andersson visar sex akvareller med interiörer från ett vardagligt hem fyllt med möbler, tavlor, prydnadsgrejer, böcker i travar och med öppna dörrar, vars svarta dörrhål leder till andra rum fyllda av föremål. Men ingenstans en människa, ingenstans spår av liv, ingenstans nutid. Bilderna visar på det övergivna, det som har varit och som består av materialismens kökkenmödding. Det omvända tidsperspektivet och tomheten på liv ger målningarna en kuslig meningslöshet. Trots det är målningarna egentligen bara konventionella interiörmålningar, men så laddade. Mamma Andersson är mästerlig i att framkalla det kyliga dramat i vår vardag.

Även Kristina Jansson arbetar med miljöer. De båda stora målningarna "Mensch und Sonne" visar luxuösa miljöer, ett mellanting mellan rymdskepp och lyxvilla, där handlingen utspelar sig i en rörlig rymd med speglingar, reflexer, färgregn och ljusstrålar, vilket allt ger en enorm dynamik åt en innesluten värld. Men i den inneslutenheten finns makten, våldet och den sexuella erövringen, som gör bilderna till skildring av den totalitära statsmakten.

Utifrån familjebilder i ett fotoalbum har Gunnel Wåhlstrand närmat sig sin egen identitet och hon gör ett porträtt av sin far, som dog när hon var ett år. Nu framkallar hon sin egen bild av förrunnen tid. Hon arbetar från fotografiet och gör stora målningar som i minsta detalj överförs från fotografiet men genom det minutiösa penselarbetet får handens levande piktur och nostalgins ångestladdade sprödhet som beledsagare. Den till synes oskuldsfulla bildens stillhet blir vibrerande av känslor, som söker sitt svar hos betraktaren. Till slut vill man slå ner blicken!

Mest imponerad blir jag av Linn Fernströms två stora målningar, som ytligt sett är naturromantik. Men hos Linn Fernström blir mötet mellan naturalism och saga till poesi. Bilderna blir längtansfullt poetiska, där kvinnan (självporträtt) målar döda ekorrar på marken i ett landskap, där blåklockorna blommar, samtidigt som träden står vinterbara. Palettens färger är spridda i små högar på marken. Paletten, målarduken och naturen blir ett och den upphöjda stolta kvinnan är koncentrerad på sitt målande av döda ekorrar. Kan hon ge dem liv? Linn Fernströms drömbilder innehåller både den omvända tiden och det omvända livet.

Astrid Sylwan visar färgstarka målningar med stora färgdroppar med mycket starka färger som sätter tyngdlagen ur spel och rinner såväl upp som ned och som döljer en mystisk värld bakom färgkaskaderna. Det är ett ickefigurativt måleri som bärs helt av färgernas inneboende kraft.

Jens Fänges surrealistiska dandyfigurer skildrar också tomheten, likgiltigheten och bristen på empati i dagens samhälle och Carl Hammouds målningar med interiörer av arkiv visar både på övervakningssamhällets hotfulla tomhet och brist på liv. I alla dessa bilder är det humanistiska perspektivet tillintetgjort, precis som i skol- och universitetspolitiken.

Jockum Nordström visar några collage med lösryckta utklippta bilder, förstrött utströdda över bildytan, svårgenomträngliga rebusar där perspektiv förskjuts och skevheten blir uppenbar. Slutligen har Sigrid Sandström en jättemålning, som skildrar en fotvandring på Grönland, ett landskap av snö, is och mörka klippskrevor.

Det var länge sedan en så betydelsefull utställning av nutidskonst visades i Linköping och det är mycket svårt att få loss så många centrala verk av Sveriges ledande konstnärer just nu. Heder åt Passagen.