I "Monomani" monterar den redan asketiske författaren steg för steg ner i stort sett allting som kan tänkas komma i vägen för hans skrivande. Små glädjeämnen, som choklad, bannlyses tills han blir klar, han låtsas flytta för att komma undan en vän, skippar frisören och bryter kontakten med den enda som lyckats komma honom nära. Boken, som är ett brev, som är en enda lång ursäkt och/eller förklaring till denna Sara kretsar kring en allvarlig och kompromisslös besatthet av att bli klar med en roman. Den som läst debuten "Väldigt sällan fin" från förra året känner väl igen det lite lakoniska och lågmälda tonfallet med en personlig humor. Debuten där gav Katapultpris och roade undertecknad som konstaterade att det var både uppiggande och fiffigt: ”En klart sjysst debut”.
Uppföljaren landar däremot i något av ett ”njaaaääeeee, sådär”. Det blir lite kul, men egentligen inte särskilt intressant. Bok två känns lite som något av en nödlösning, en bok om hur svårt det är att skriva en bok – och relationsproblematiken i berättarjagets liv fångade debuten så mycket bättre. Med detta tror jag inte att Sami Said har gjort sitt, jag anar att det i talangen ryms något riktigt stort väl värt att vänta på.