Mångfalden hos en salong, med olika tekniker och uttryck och med konstnärer som inte presenterats tillsammans tidigare, erbjuder möjligheter till upptäckarglädje. Konstforums smått labyrintiska, sedan länge ”inbodda” lokaler passar väl för en salong. ”Östgötaforum” visar verk av elva konstnärer från länet, flera unga, i början av sina karriärer.
Hasti Radpour tillhör de mer ambitiösa inom sitt skrå. Hon ser till att låta talas om sig på olika sätt. Dessutom är hon inte rädd för att testa och experimentera. Här överraskar hon med att lyfta fram tre större målningar som inte har just nånting att göra med det jag sett av henne tidigare. De är mycket resolut utförda och härbärgerar såväl en del av den svarta färgens kompakta och djupa register som ett mörker med syftet att dra mot det dramatiska; en tekanna visslar uppfordrande medan en stukad kvinna i sin utsatta nakenhet försöker samla ihop sina sinande krafter.
Christofer Dahlby är en särpräglad bildmakare som lyckas ligga ”rätt i tiden”. Hans uttryck kommunicerar med det en del andra nutida konstnärer fördjupar sig i. Men på det hela taget har han ett personligt bildspråk. De världar eller situationer han bygger upp, är inte lätta att förstå sig på. Bästa sättet att närma sig dem är att öppna sig för den stämning kompositionerna förmedlar. Då kan målningarna bjuda in till både tanke- och fantasiresor.
Daniel Björkert är en driven fotograf som använder sig av mycket gamla tekniker. De resultat han vaskar fram innehåller både skönhet och grafisk skärpa. Den brunaktiga tonen hos vissa bilder skänker en aura av tidlöshet åt dem, samtidigt som den indikerar specifika ögonblick.
Elin Redins bilder är alltid värda att ägna uppmärksamhet. Den färgsättning som hade kunnat uppfattas som överdriven, blir under hennes penslar något berikande, upplyftande och energigivande. Av Karin Langhard och Csilla Domonkos presenteras ett antal objekt i stengods. Det rör sig om fat, skålar och annat hantverk av god kvalité, med en färgsättning som inte tar över, utan lämnar det mesta åt de sköna formerna.
Jazzsaxofonisten Nisse Sandström är uppenbarligen en obotlig nostalgiker. Med minutiös skärpa återger han vyer, händelser och interiörer som oavkortat för tankarna bakåt, till nittonhundratrettio- och fyrtiotalen. Det är inte fel att se hans stil som en personlig variant av naivism, men den kan också kategoriseras som dokumenterande realistisk. Han bidrar till omfånget och spännvidden i den här salongen, både tekniskt och i ett tidsperspektiv.