Sent ska världen glömma alla hjärtans dag 1989 då en döende ayatolla nedkallade sin förbannelse över en författare han aldrig läst. Den famösa fatwan - den direkta uppmaningen att mörda Salman Rushdie på grund av den "hädiska" romanen "Satansverserna" - var lika osannolik som verklig. Rushdie tvingades på flykt. Under jord.
Det skulle dröja tio fasansfulla år innan han själv, utan alias, utan peruk, och utan livvakter kunde vinka in en taxi på Londons gator, vilket är den eleganta scen som avslutar Rushdies egen berättelse om livet i fångenskap, dryga sexhundrasidiga "Joseph Anton".
Ett slags självbiografi men skriven i tredje person. Boktiteln är det alias Rushdie tvingades använda, inspirerat favoritförfattare Joseph (Conrad) och Anton (Tjechov). Berättarperspektivet, alltså "han" Joseph Anton, skapar en förvirrande men effektiv distans till den otroliga historien.
"Joseph Anton" är vältalig, fyndig och prosaiskt imponerande som någonsin en roman av Salman Rushdie. Under fatwans första år tvingades Rushdie mer eller mindre till tystnad. Brittiska säkerhetstjänsten bedömde att varje uttalande bara skulle förvärra saken. En munkavle som nära nog krossade Rushdies självkänsla och därmed hans livskänsla.
Utförligt och enormt detaljerat skildrar "han" livet som jagat villebråd, på ständig flykt mellan nya, tillfälliga adresser. Här riktas också osminkad kritik mot de människor som inte bara svek Rushdie utan strängt taget yttrandefriheten. Många kända, och namngivna, författare och politiker får sina fiskar varma.
Trots den unika, rent fabulösa historien, blir dock jag gradvis snart rejält trött. Halvvägs in i "Joseph Anton" storknar jag. Med outtröttlig svada nagelfar Rushdie varje liten obetydlig detalj i dramat, så att jag ofta förlorar greppet över helheten.
Främst är det dock annat som skaver. Så har jag aldrig varit med om maken till namedropping. Litterära storheter som Susan Sontag, Norman Mailer, Ian McEwan och legendariskt skygge Thomas Pynchon svischar förbi i en strid ström, tillsammans med oräkneliga, ofta namnlösa, livvakter. Problemet är att alla dessa hög- och lågdjur sällan blir mer än bara namn. Värre, Rushdie förmedlar just en sådan obehaglig känsla för mänskliga hierarkier.
Därtill måste varje litet svek fram i ljuset. Rushdie äter sin hämnd kall, med god aptit. Mig inger den mest bitter eftersmak. Direkt olustig är Rushdies avrättning av en (av flera) före detta hustru. Hur lögnaktig och förfärlig ex-hustrun än var så förtjänar ingen att bli så avklädd i tryck av en världsberömd författare.
Det solkar bilden av Rushdie och övertygar mig, återigen, om att en stor romanförfattare ingalunda behöver var en stor människa.