Kaj Attorps: Arthur Knapps resa
Lind & Co
JOHANNES Edfelt som skulle ha fyllt hundra nu i december har i en av sina sena diktsamlingar skild-rat mötet med Tyskland just efter första världskriget:
"Från fredat land och bekväm självtillräcklighet kom jag till 1920-talets Berlin: krigsinvalidernas armstumpar; de sjabbiga skökorna; de pösande gulascherna; källarlokalernas kokainister; proletärernas gråsuggiga massor kring Alexanderplatz. Vad var läsningen av Dantes Inferno mot denna självsynens chock?"
Raderna kan nästan läsas som en summering av Kaj Attorps korta och koncentrerade roman "Arthur Knapps resa" från 2003, fast tiden är tidigt trettiotal och det anonyma landet nog snarare Ungern.
När modern dör och fadern gifter om sig tvingas tonåringen Arthur in till provinshuvudstaden från en håla på landet och utan arbetstillstånd. Där går det honom efter hand illa. Hans nedstigning i helvetet sker etappvis, från ett svartjobb som kypare via en flott villa där han får stå till tjänst som hingst hos miljonärshustrun tills han inte orkar längre, till ett tillfälligt knäck som vaktmästare på en stinkande pissoar.
Han raggar kunder till en bordell, mister jobbet, travar runt på gatorna sjuk och utsliten, och ändar sitt ynkliga liv genom att kasta sig ner i floden, kanske från den bro i Budapest som ses på omslaget.
Det låter som gråtrist socialrealism, men så är det inte alls. Arthur har en frände i Karl Rossmann, den absurda antihjälten i Kafkas roman "Amerika", och situationskomiken är högt uppdriven.
Den suggestiva lokalfärgen och den säkert inprickade tidsatmosfär-en övertygar, som hade Kaj Attorps likt Johannes Edfelt med egna sinnen upplevt mellankrigstidens kaos på kontinenten, i slagskuggan av framväxande diktaturer.