Sagolikt fint av Björn, Benny & Kristina

Blåa, vemodiga toner från klarinetten och blått ljus över scenplatsen; en bondgård i förfall. Skräpande bildäck, en gammal skovel, gapande fönsterhål. Kala träd förstärker intrycket av tristess.

Där lever bröderna Axel (Johan Ulveson) och Engelbrekt (Magnus Roosman). Två misslyckade akademiker/bondsöner som känner pressen från tidigare generationer att få ordning på gården och jordbruket.

Det hat som frodas mellan bröderna får mig att tänka på bröderna i Torgny Lindgrens ”Hummelhonung”. Så där djävulskt hatiska som Lindgrens Hadar och Olof är nu inte Tierpbönderna, men de befinner sig helt klart på ett sluttande plan. Både när det gäller gårdens framtid och i relationen med brodern. ”Du påminner mig om en ytterdörr utan brevlåda”, häver Axel ur sig.

Men – i ett ögonblick av klarsyn kommer snilleblixten: Varför inte sätta in en annons i Upsala Nya Tidning? Typ ”Någon som inte vare sig är dö eller halvdöd och ändå skulle kunna ta sig till oss med bussen från Tierp”.

Sagt och gjort. Och de får napp. In i brödernas liv kommer den stumma mamman (Suzanne Bernadino), den både kaxiga och tvivlande dottern Hillevi (Sofia Pekkari) samt geten Kalleman, som är kvinnornas chef. (Jo, du läste rätt. Kalleman är både verklig – och ett utslag av Lugns tvetydiga humor.) Och se! Sakta men säkert lever gården upp. Djuren, (gris, hundar, kor, häst och höns) piggnar till, gårdsplanen fylls av liv och rörelse. Och då träder Björn & Bennys sånger in i handlingen och höjer också dem temperaturen.

Brödernas självupptagenhet avtar dock inte i samma utsträckning. De ser med uppspärrade ögon vilket fint handlag mamman har med djuren. Båda två, och särskilt Engelbrekt, charmas av Hillevi men provoceras av hennes närgångna frågor. Så … hade vi det inte bättre förut? frågar de sig.

Axel har läst Torbjörns Egnérs barnbok ”Folk och rövare i Kamomilla stad”, där de tre rövarna ångrar att de rövat bort en hushållerska och bestämmer sig för att lämna tillbaka henne, därför att hon styr och härjar med rövarna. Kanske kunde de göra något liknande?

Kristina Lugns text är underbar, fylld med patenterade underfundigheter. Den ger lust att koppla till annan litteratur, som Strindberg och Steinbeck men förstås också till tv-såpan ”Bonde söker fru”. Men när man som här späckar en pjäs med så många rara tankekorn kan tempot bli lidande. Här är det snarare Björn Ulvaeus sångtexter som för handlingen framåt.

Jag har inte tidigare hört eller sett Sofia Pekkari, men lär aldrig glömma henne. En slags sagans fe med en snabb, nästan flyktig spelstil – med en uttrycksfull sångröst. Hon har fått musikalens paradnummer, en patenterad Björn & Benny- låt med adress förstaplatsen på Svensktoppen. ”Den jag ville vara” heter fullträffen. Musiken i övrigt? Det är Björn & Benny-kvalitet över lag . Den kan beskrivas som finstämd BAO, här och där kryddad med balkanmusik och klezmer.

Allt som allt, en varm, underhållande och ytterst humanistisk föreställning. Om värdet i att få höra näktergalens sång och att med fantasins vingar klä om en bakgård till en cirkusmanege.

”Förståelse är för veklingar”, säger slutligen Kristina Lugn. Och tillägger: ”Människan har alltid varit och bör förbli, ett mysterium”

Kanske det, själv förundras jag hur jag kan bli så tagen och avväpnad av denna bagatell. Jag dröjer mig kvar, en instrumentalversion av ”Den jag ville vara” spelas när publiken går ut.

Så fint, så melodiöst, så vackert. Och så himla mycket Benny!

lollo.asplund@corren.se