I den lilla kyrkan med anor från 1200-talet, anlagd av heliga Birgittas morfar, har förvarats brännvin och säd. Nu är den kyrka igen. Ute står försommaren i sin rikaste grönska, inne är det svalt, trots att det är fullsatt. Och längst fram sitter Bettina Kjellin av Brunneby i finaste hatten.
Bättre upptakt kunde den inte få, denna högtidsdag som inleddes med konsert av Linköpings Damkör, med endast ett år på nacken, och en ung stråkkvartett. Det bjöds bland annat på inte mindre än tre uruppföranden: ”Missa Popularis” i fem satser av Mårten Jansson, inspirerad av svensk folkmusik; ”Ett liv för mig” av Anders Edenroth och det instrumentala stycket ”Will you wait for me?” av Emmy Lindström.
Konserten utgjorde säsongsavslutning för Kammarmusik i Östergötland, en av Bettina Kjellins skapelser.
Bettina, en människa som i sitt liv drivits fram och tillbaka över gränser i Europa, tvingad av två omänskliga regimer och härskare: Hitler och Stalin, men som inte kuvats utan blivit allt starkare. En historia om ohejdbar kreativitet och ovanlig livsglädje.
Den historien berättar Magnus Engberg i boken ”Ur mörkret kommer pärlor av skönhet”. Den sanna sagan om Bettina Kjellins liv och den vindlande, ofta dramatiska vägen till gården på Östgötaslätten, vid Göta kanal. Och även sagan om gården, dit Bettina Maria, då med namnet Stolzenberg, kom som hushållerska på 1950-talet men blev hustru till godsherren. Gården som också den har en vindlande och dramatisk historia med många ägare och ett numera riksbekant musteri, 75 år i år.
Det har blivit en vacker bok som försvarar sin plats på varje soffbord, men som desto mer förtjänar att slås upp och läsas.
Och på lördagen släpptes boken under verkligt högtidliga former, nämligen i närvaro av tre landshövdingar, två före detta och en i tjänst. Rolf Wirthén och Björn Eriksson satt vid honnörsbordet och Elisabeth Nilsson höll något så ovanligt som ett invigningstal över en bok.
– Henne glömmer ingen, sa landshövding Elisabeth Nilsson om dagens huvudperson.
– En rolig, envis, orädd person som personifierar Europas historia. Fler borde lyssna till henne, det skulle skingra den hotande historielösheten.
Författaren Magnus Engberg sa också några inledande ord:
– Bettina är en människa som vi börjar lida brist på, en som har vandrat i dödsskuggans dal men omfamnar livet och har skapat ett revir för livets goda.
Själv minns skrivaren av dessa rader vilken dyster syn Brunneby och den lilla grå kyrkan var när jag som barn på 1950-talet, boende i Klockrike, åkte förbi gården i föräldrarnas bil. Annat är det i dag, och säkert mycket tack vare Bettina av Brunneby.