Vem har inte fantiserat om att kunna flyga? Eller har känt vingarna bära i drömmen? Femåriga Sara kan flyga. Fast inte närsomhelst, bara när pirret sätter in.
Då lyfter Sara, högt över dagisgungorna, ända upp i trädtopparna. Det oroar hennes mamma. Har dottern drabbats av en farlig sjukdom?
På sjukhuset blir läkarna som galna. Vilken fantastisk upptäckt, det här kan leda långt, kanske ända till Nobelpriset. Sara läggs in, den här ungen får de inte släppa ur sikte.
Men det är tråkigt på sjukhuset. Och när Sara har tråkigt känner hon inte pirret. Då blir det inga flygturer, vilket i sin tur gör läkarna allt mer frustrerade.
"Pirret" är en sympatisk filmsaga om rätten att få vara sig själv. Den är välgjord, lagom lång (50 minuter), tempot är fint anpassat till barnpubliken och det som sker är begripligt, om vi godtar sagans logik. Sara är det nyfikna barnet, som ständigt stannar upp, undersöker och funderar. Hon fascineras över stjärngrus och svävande fjädrar. Det passar inte hennes sönderstressade, men godhjärtade mamma (Frida Hallgren), som alltid kommer försent till dagis och bränner vid maten i ugnen.
"Pirret" är som bäst när den ser världen ur barnets perspektiv. När korridorerna i hyreshuset och sjukhuset är oändligt långa, när såpbubblor blir ett livselixir. Alice Lavrell i huvudrollen är dessutom ett fynd. Plus också för den poetiska utvikningen på sjukhuset där Saras lekar ger en cancersjuk pojke livsmodet åter.
Vad jag däremot retar mig på i Kjell-Åke Anderssons ("Juloratoriet", "Min store tjocke far") annars så känsliga regi är skildringen av de skruvade läkarna/forskarna. Lotta Tejle och Claes Månsson spelar vällustigt dessa karikatyrer. De hade säkert kul på inspelningen, men i mina ögon är de bara överdrivna.
Kanske barnpubliken skrattar. För att filmen möjligen inte alls överdriver utan med barnets ögon ser hur jobbiga och självupptagna vi vuxna är.