En mångfald av röster benar ut vad kärlek är och med stor skicklighet levereras deras vittnesmål – som i en ljuvlig motsvarighet till att läsa en av Svetlana Aleksijevitjs böcker – rakt in i hjärtat.
”Vet du Sveta”, säger en äldre dam i beige blus och lutar sig fram, ”jag ska berätta något intressant”.
Inramningen är enkel, författaren Svetlana Aleksijevitj har stoppat in ett kassettband i en gammal bandspelare, tryckt på rec, tagit en kaka och börjar sedan lyssna. Verkligen lyssna. Och intressant blir det såklart. Damen i beige lyckas på några minuter dra sitt livs story och landar snabbt i de smärtpunkter som format henne.
Precis som titeln antyder handlar den här svindlande dokumentären om kärlek, i rysk tappning. För även om mycket naturligtvis är universellt när det gäller känslor vill Svetlana Aleksijevitj även undersöka vad som utmärker främst den sovjetiska människans kynne. Lycka är till exempel inget centralt begrepp, det finns knappt ett språk för den typen av känslor. Nobelpristagaren ska skriva en bok i ämnet och på vägen har filmaren Staffan Julén gjort en film om en del av dem vars förtroende hon har fått.
Som kvinnan som blev ihop med KGB-agenten som ringde upp för att kontrollera henne. En äldre tandlös kvinna som minns hur hon och maken dansade tillsammans i köket. Och, kanske främst, mannen som föll för en kvinna som ”aldrig älskade mig tillbaka” men vars öde det blev att ändå leva sitt liv i förhållande till henne. Med några meningar blottläggs decenniers lidande eller glädje. Hur det känns när kärleken slår till. När döden kommer efter ett långt gemensamt liv. Det går rakt in.
Resultatet är inte helt olikt den känslomässiga upplevelse det kan vara att läsa igenom de kärnfulla och fullkomligt uppslukande vittnesmålen som rullar fram i #metoo-rörelsens svallvågor.
Men skillnaden är förstås det mer upplyftande ämnet och inte minst den filmiska inramningen, som är en mycket elegant och ofta överraskande skapelse. Vittnesmålen är skickligt destillerade, och iscensättningen förstärks av en smattrande skrivmaskin som dokumenterar historierna. Det ryska vardagliga livet är vackert filmat och genom kameran framträder en extra nyansrikedom hos var och en av de intervjuade, även i Svetlana Aleksijevitj själv. (TT)