Det är svårt att göra rysare, skräckisar och thrillers. Ju fler som gjorts och ju fler som sett dem, desto vanskligare måste det vara. All respekt till de som försöker -- och än mer till de som lyckas.
Regissören John Polson tillhör tyvärr inte den skaran. Däremot visar han att han sett många av de övriga i genren. Här finns det mesta av genrens alla klichéer. I centrum finns unga Amy och hennes pappa. Mamman har just hittats död i badkaret och nu måste de gå vidare i livet. Så för att finna trygghet flyttar de från New York City ut till ett ensligt kråkslott (två personer behöver minst tio rum) på landet. Så gör ju alla, eller hur?
Här dyker knepiga grannar upp, det stormar och elektriciteten kommer och går. Husdjur hittas döda och Amy blir alltmer konstig. Hon skyller allt på sin nya kompis Charlie. Men finns han verkligen ...
Jag blir alltmer trött på könsperspektivet i amerikanska filmer. De Niros figur är sliten och trött men varenda kvinna -- hälften så gamla -- blir direkt kära i honom. Själv är han väl mest kär i pengarna eftersom han återfinns i den ena mediokra filmen efter den andra. Kom igen Robban, gör något att minnas nu innan det är för sent. Man kan inte leva på gamla segrar hur länge som helst.