”Lite tidigt på dagen för jazz- och bluesmusiker, men det ska nog gå bra.” Östergötlands bluesdrottning Louise Hoffsten inleder sin och Richard Krantz föreställning med samma sköna humor som alltid. Innehållet är snabbt sammansatt får vi veta, eftersom Magnus ”Mankan” Nilsson blivit sjuk, men allt känns stabilt och tillräckligt genomtänkt. Rutinerade Hoffsten ser alltid till att få plats med spontant mellansnack. Den här mångsidigheten ger henne en naturlig plats på till exempel en teaterscen. Simultant och dynamiskt rör hon sig vant mellan genrerna pop, blues, jazz, country och ballad. Få musiker klarar av sådant. Hon har också en poetisk ådra som kommer till uttryck i varje sjungen strof och hon vågar plocka fram allvaret i det innehåll som musiceras. Det sker alltid med inlevelse, ofta känslosamt och ibland med tårar.
Hoffsten väjer inte för det personliga och hon tolkar låtmaterial som andra skulle backa för. Jag har hört större stjärnor slakta Paul Ankas ”My way” och kan tänka mig enklare val än den, så här ”unplugged” över soppskålarna mitt på blanka da’n. Låten sitter emellertid som en smäck till Krantz utmärkta ackompanjemang på akustisk gitarr och den blir till en fin sammanfattning av ett både sött och salt musikerliv.
Och så humorn, på bredaste östgötska. Som när hon tyckte det var lämpligt att sjunga genom högtalaren på Domus självservering i Linköping. ”Summertime” stod på spellistan – hon och Krantz gör den förstås även här: ”So hush little baby, dooon’t youuu… nr 43, en Capricciosa… cryyy”. Det är inte svårt att älska ”Sweet Louise”.