Det är guld, allt som glimmar. Bladguld i målningen, bladguld på ramarna. Det höjer kostnaden. Men värdet? Generös färgpåläggning i pastosa sjok med reliefartad effekt. Det ökar vikten. Men värdet?
Ian Rusth slösar med rekvisitan, materiellt och motivmässigt. Återkommande objekt karakteriserar hans konst av i dag. Husen med bågnande väggar, arkitektoniska missfoster, sagolika miljöer där människor och djur tar plats, så självklart och kaxigt att betraktaren bara har att ge sig på nåd eller onåd.
Det är några år sedan jag senast mötte Ian Rusth, den självlärde konstnären från Trollhättan, den genuine naivisten. Han var då ännu opåverkad av kommersialismens krav och präglad av spontana infall som gav måleriet en säregen identitet, ignorerande formproblematik och färgsyntes. Det blev en framgångssaga, krönt med internationell uppmärksamhet efter premiärutställningen i Göteborg, där han bor och verkar i dag.
Konstnärens fiktiva värld förmedlas via skilda kanaler, cirkusliv, badliv, trädgårdsliv, Liseberg. Sagoskimret är minst av allt nedtonat, dunkelt och gåtfullt. Ian Rusth brassar på med koloriten och konkretiserar symboliken. "Hela orkestern" heter signifikativt nog en målning. Själv vill jag gärna läsa in sinnebilder och tolka en dialog mellan de ofta förekommande parförhållandena, vare sig det gäller hus eller människor.
Den röda hunden återfinns i alla bilderna, som signatur eller konstnärens alter ego? Tidigare var det en katt, men den miste svansen och så blev det en hund i stället. Jag saknar katten.