film
CCCC
Mun mot mun
Regi: Björn Runge
I rollerna: Sofia Westberg, Peter Andersson, Marie Richardsson, Magnus Krepper
Längd: 1 tim 34 min Censur: tillåten från 15 år Royal i Linköping
Just nu finns det ingen viktigare person i filmsverige än Björn Runge. Mitt bland motsägelsefulla film-avtal, industrialiserade Wallanderfilmer och drös-vis med publikfientliga svenska filmer står Runge med båda fötterna i dyngan och ser klarare än någonsin. Och han gör det genom att bryta mot mönster.
När hela Sverige firar jul och letar familjeunderhållning levererar han sitt stenhårda familjedrama som alternativ till sockervadden. När alla räknar med att han ska göra som alla andra och följa upp succén "Om jag vänder mig om" med ett själsligt offer till publikgudarna gör Runge tvärtom. Han fortsätter följa sin egen väg och räds inte mörkret.
"Mun mot mun" är ett nervigt hopsatt känslodrama som levereras med en sådan intensitet och övertygelse att det bästa jag kan göra är att sno orden från Bo Widerbergs hyllningsfilm "Liv till varje pris" och säga att det här är "ta mig faan i mig film"!
Björn Runge har hittat ett sätt att nå den äkta känsla utan att behöva jaga den så svårfångade verkligheten. Björn Runge kan till och med strunta i filmspråkets föreskrivna regler. Han struntar i introduktion utan öppnar "Mun mot mun" mitt i skiten. Han slänger det rakt i ansiktet på oss, direkt. I splittrade scener, lika kaotiska som det liv som filmens karaktärer lever, plockar han sakta men säkert ihop sin historia.
Det första vi ser är Vera. Hon är tonåringen som fastnat i pundaren Morgans farliga kärleksklor och tvingas sälja sig själv för att finansiera hans knarkarliv. Hon har tappat greppet om sig själv och sin själ. Lika förlorade är Veras föräldrar, fenomenalt spelade av Peter Andersson och Marie Richardsson.
Björn Runge har plockat med sig stora delar av sin ensemble från "Om jag vänder mig om" och de visar att det inte var någon slump att de vann ett gemensamt skådespelarpris på filmfestivalen i Berlin. Deras spel fångar historiens själsligt förlorade personer. Precis som Runges kamera. Den liksom flyter fram som om den seglade på sirap. En perfekt kombination som gungar oss framåt och in i hjärtat och vår egen själ.
Mot slutet blir berättandet mer "ordnat", precis som huvudkaraktärernas liv och själsliga kontakt. Björn Runge är en kompromisslös filmare som är så säker på sig själv att han till och med vågar avsluta med att ge oss hopp.