Roy Jacobsen: Ånger

Sjuttiotvåårige Hans Larsen släpps ut efter tio anonyma fängelseår och fortsätter på inslagen anonym väg i upptakten till Roy Jacobsens nya roman "Ånger". Hans extraknäcker som någon slags hamnsjåare, flyter runt utan styrfart, flyttar in i en solkig lägenhet, spartanskt inredd med säng och en TV som aldrig sätts på.

"Ånger", Jacobsens tolfte bok på svenska, är en märkvärdigt alldaglig, liksom skev, roman från sidan och undersidan av samhället. Allt är gråtrist, förutom Jacobsens prosa som får romanen att pulsera. Hans realism är jordnära, precis, doftrik, likväl är berättelsen undflyende, svårgripbar. Författaren är sparsam med förklarande detaljer. Familjehemligheterna.

Hans Larsen har faktiskt en dotter, Marianne, som bor i närheten med sin dotter, Greta. Mariannes berättelse vävs in i vartannat kapitel och gradvis framgår att hon vägrat träffa fadern efter moderns död, nio år tidigare.

Men varför? Och varför satt fadern i fängelse?

Roy Jacobsen håller läsaren på halster, koncentrerar sig istället på vardagen. Som abrupt förändras när Hans råkar ut för en svår bilolycka, paketeras på sjukhus och plötsligt tycks bli personlighetsförändrad. Liksom hela romanen vars bistra realism alltmer kryddas med absurd, smått osannolik tragikomik.

Hans blir en riktigt hyvens kille och så god vän med rumskamraten på sjukhuset, strokeoffret Arthur och dennes fru Almlie, att han flyttar in i det rika parets lyxvilla, för att ta hand om och medla mellan dem. En medkännande människa och kanske lite mer. Därtill trädgårdsmästare.

Bland faderns alla hemligheter gömmer sig också en massiv, skuldtyngd längtan efter dottern och dotterdottern, som han börjar smyga på, samtidigt som dottern motvilligt får veta att fadern är fri. Båda drivs av boktitelns "ånger", eller kanske snarast skuld. Romanens utvecklas till en subtil resa genom skuldkomplexet.

"Ånger" osar klassamhälle. Hans, Marianne och Greta är alla offer redan genom att födas i ett samhälle som styrs utanför deras kontroll. Vilket möjligen redan sagonamnvalen Hans och Greta antyder.

Genom att teckna familjen Larsen så sobert och osentimentalt blir de emellertid mycket mer än bara offer. Människor. Och än mer människor, eftersom den raffinerade författaren låter gestalterna förbli gäckande och ta med sig hemligheter så att säga i graven.

När romanen är slut känns den i bästa mening vidöppen. Alltjämt levande.