Förra veckan nåddes vi av nyheten att gratistidningen Metro ska överlåta hela produktionen av den tryckta tidningen till nyhetsbyrån TT. En intern teknikalitet, kan tyckas, men det är en förändring av stor symbolisk och praktisk betydelse.
Inte nog med att två tredjedelar av personalen kan få lämna sina tjänster. Den tryckta versionen av Metro förlorar också hela sin egenart och profil.
Det råder ingen tvekan om att TT kommer att klara av att göra en bra gratistidning. Nyhetsbyrån har en mängd erfarna och skickliga journalister som har svart bälte i snabb nyhetsförmedling och medieproduktion. Det handlar inte om det.
Förändringen innebär framför allt att Metros läsare kommer att få färre unika berättelser, färre alternativa vinklar och en mer likriktad presentation av nyheter. TT når redan i dag ut massivt med sina välskrivna notiser och artiklar, i denna tidning och annorstädes. Deras texter dominerar.
Under Metros glansdagar var den en pigg uppstickare som revolutionerade medielandskapet, inte bara i Sverige utan globalt. Tidningen nådde också ut till många läsare som av en eller annan anledning inte läste morgontidningar. Den hade en betydelsefull demokratisk funktion, för att uttrycka sig högtidligt.
Nu sitter dessa läsare i stället och tittar ner på sina mobiltelefoner. Affärsmässigt är Metros beslut därför logiskt. Förmodligen är det också klokt. Men jag har ändå svårt att möta beskedet med applåder.
För varje journalist som rationaliseras bort försvinner nämligen ännu en berättare, ännu en unik skribent. Metro kommer säkerligen att skapa intressant digital journalistik även framöver. Deras senaste satsning Viralgranskaren är till exempel briljant.
Men med färre röster och resurser så blir det allt svårare att skapa en mångsidig nyhetsförmedling. Det enda som till slut återstår av den tryckta journalistiska produkten Metro blir i praktiken en logotyp på förstasidan och annonser.
Det är få som säger det, men jag vill redan nu påstå att det här är början till slutet för Metro som tryckt publikation. Gratistidningen kommer förmodligen att fasas ut, på ett eller annat sätt i framtiden.
Därmed avslutas också en av de mest fascinerande framgångssagorna i svensk mediehistoria.
Tidningen grundades av två före detta maoister, Pelle Andersson och Robert Braunerhielm, samt den tidigare socialdemokratiska tidnings-vd:n Monica Lindstedt. Få trodde på projektet. Bankerna vägrade låna ut pengar. Det var först när de udda entreprenörerna gick till den legendariske ärkekapitalisten Jan Stenbeck som finansieringen löste sig.
De tidigare vänsteraktivisterna hade skapat en helt opolitisk, affärsmässigt genial produkt som senare inte bara skulle erövra Stockholms tunnelbana utan också ge sig ut på ett kommersiellt segertåg i flera världsstäder.
Metro ritade om hela mediekartan på 90-talet. Nu är det andra som gör det, sådana som Facebook och Google. På bara ett decennium har Metros revolutionerande affärsmodell kantrat. Det är nya tider nu, roligare tider på många sätt.
Vi måste bara klara av en viktig sak först: att rädda fler journalistiska röster innan de tystnar för gott.
Björn Lövenlid är reporter på UNT och skriver mediekrönika en gång i månaden.