TEATER
Rose Rose Rose
av Malin Axelsson och Karin Serres
Regissör: Malin Axelsson
Medverkande: Elya Birman, Ashkan Ghods och Krister Kern
Ung scen/öst
Vem är Rose? Vad och vilka gömmer hon sig för; vad söker hon efter. Bland alla kläder, masker och föreställande handlingar. Är hon subjekt i sin egen berättelse; är hon någon – eller ingen?
Rose är flickan i flickrummet, men inte enbart. Hon är många, faktiskt varenda en av oss. Flickor, pojkar, män och kvinnor. Han, hon, hen. Identiteten måste ständigt erövras och återerövras. Men, på vilket sätt?
I ”Rose Rose Rose”, skriven av franska dramatikern Karin Serres tillsammans med Malin Axelsson, som även står för en engagerande kongenial regi, prickas stora delar av det identitetssökande känsloregistret av.
Ett fragmentariskt kraftfält spelas fram. Gestaltat med sårigt, ensamt, finpoetiskt allvar. Eller som lidelsefullt uppror och med drastisk, surreal och gurlesk humor som attribut.
Lek, dikt och kitsch. Pekande, beroende på hur man föredrar att tolka, mot något slags pedagogiskt tillrättalagt slutmål: En möjlig frihet. Att välja annorlunda. Osäkert vad, kanske någonting bortom flickrummets (och pojkrummets) mer anpassligt begränsande väggar.
De tre manliga skådespelarna, Elya Birman från Frankrike samt Ashkan Ghods och Krister Kern ger den trespråkiga (svenska, franska, engelska) uppsättningen märkvärdigt berörande uttryck.
Deras gemensamma Rose fungerar såväl rollbrytande som allmängiltig. Tillför mixad energi åt den livshungriga, osynliga, försvunna, förälskade och rebelliska flickan Rose i sitt, av scenografen Anna Dolata effektivt fångade, pastelligt fantasihöga rum.
En människa under uppväxt. Förfärad och längtande. Trängd av snokande mamman Rose och den akademiskt objektifierande professorn Rose. Bortvald från X-factor och Idol, förförd av Justin Bieber och Take That, lockad in i krampaktig återvändsgränd av girl power à la Bring it on – några av uppsättningens mer uppenbart verkningsfulla markörer.
”Rose Rose Rose” med sitt uppbrutna scenspråk får mig att känna samhörighet. Och än en gång tänka att det är i orden, poesin, konsten, teatern vi tillåts få syn på det oväntade, på viktiga saker.