Den finska författaren Rosa Liksom (pseudonym för Anni Ylävaara) har skrivit en naken och rå berättelse om två människors möte på transsibiriska järnvägen under 80-talet, innan Sovjetunionens fall. En ung finsk kvinnlig student, som benämns flickan, ska resa till Ulan Bator i Mongoliet för att studera grottmålningar. Hon tvingas dela kupé med mannen, en vodkadrickande, motbjudande medborgare på väg till ett bygge i samma stad. Mannen pratar vitt och brett om sina våldsamma bravader med horor, och sitt hejdlösa supande. I samma andetag hyllar han sitt älskade hemland. Flickan lyssnar motvilligt samtidigt som hon ritar i sitt skissblock, upptagen av tankar på en komplicerad kärlekshistoria hon lämnat. Resan pågår många dagar och nätter, med stinkande toaletter och en skrikande tågvärd. I samband med tåguppehåll i städer som Kirov, Novosibirsk och Irkutsk gör de tillsammans kortare och längre utflykter i det sibiriska landskapet. Med tiden blir mannen den enda tryggheten för flickan.
Rosa Liksom arbetar även som konstnär; det känns fullt naturligt att snön och himlen i boken har alla färger från en målares palett och jag hör musiken av sönderfallande toner mellan raderna. Denna förtätade berättelse doftar av piroger, finkel och svett och ger en skoningslös bild av Sovjetunionens sista år. Det är en fröjd att följa människor och miljöer genom författarens poetiska språk. ”… en rosafärgad puderdimma, tjocka moln sprack upp på himlen och fladdrade som småbarnslakan.” Det är ingen tillfällighet att Rosa Liksom erhöll Finlandiapriset 2011 för denna enastående roman. Jag avslutar med de textrader som återkommer varje gång tåget lämnar en stad.”Tåget dyker in i naturen, dunkar fram genom det snöiga, öde landet. Allt är i rörelse, snön, vattnet, luften, träden, städerna, byarna, människorna och tankarna.”